magda publicerar

BARNUPPFOSTRAN IDAG OCH FÖRR

När jag växte upp på 1960-70-talet, så hade jag hemma hos mig, en far med ett frihetsideal i själva barnuppfostran. Anhängarna av ”fri barnuppfostran” föreföll mena att barn kunde ta ansvar för sig själva och ha frihet att själva komma underfund med hur de skulle uppföra sig. Å andra sidan, så var min mor lite av en auktoritär förälder, som var lite sträng när det gällde uppförande, och ville gärna använda sig av någon form av lindrigare bestraffning, vilket inte alls fungerade på mig, förmodligen fungerar det inte på någon. Det här blev det självklart konflikter av, vad annars...

Starkt självförtroende och social

Idag, vill föräldrar att deras barn ska få självförtroende och samtidigt vara sociala och bra på att samarbeta med andra. Det är få som känner igen sig i den auktoritära föräldrarollen som fanns från 1960-talet. Nu förhandlar vi mer med våra barn. Vi föräldrar kommer med förslag, och så kan barnet godta eller förändra förslaget med hjälp av förhandlingar... ”ja, men, i så fall kan vi väl säga att jag får...”, någonting i den stilen. Själv gillar jag inte att man förhandlar om det mest. Jag föredrar att man ger barnet två alternativ, som för mig är ok. Barnet väljer ett av altlernativen, och får på så sätt känna sig medbestämmande över "förhandlingen".

Curlingföräldrar

En dansk barnpsykolog, Bent Hougaard kom, år 2005 ut med boken ”Curlingföräldrar och servicebarn”, där han problematiserar många föräldrars önskemål om att ge sina barn en friktionsfri tillvaro med hög servicenivå. Boken är ett uttryck för att många nu avlägsnar sig lite från en form av uppfostran där barnen ska ha förhandlingsmöjligheter i alla lägen och hellre går i riktning mot en tydlig och konsekvent vägledarroll där föräldrarna samtidigt är känslomässigt närvarande för sina barn. Klok man, måste jag säga!

Olika föräldrartyper

Man skiljer mellan fyra olika föräldratyper: den auktoritära, den bestämda, den eftergivna och den oengagerade föräldern.

• Auktoritära föräldrar är stränga när det gäller uppförande, använder sig av bestraffning och är inte alltid så bra på att svara på barnets kontaktförsök.

• Bestämda föräldrar sätter tydliga gränser och ser till att barnen följer dem. De är måna om att föra en dialog med barnen och motivera varför de har satt upp vissa regler.
• Eftergivna föräldrar är intresserade och engagerade i sina barn. De lägger inte någon större vikt vid att markera gränser och kan ofta ge sig när det blir diskussioner om vad barnet får och inte får göra.
• Oengagerade föräldrar är inte så bra på att prata med barnen och lyssna på dem och är heller inte intresserade av att vägleda barnen i vad som är rätt och fel.

Jag känner som tur är igen mig, i den bestämda föräldern. Hur ska annars barnen lära sig vad som är rätt och vad som är fel? Att ha en dialog där man förklarar varför man har vissa regler, är A och O, anser jag.

Bestämda föräldrar är bra

Jag läste att barn till bestämda föräldrar ofta har fler vänner än barn i de andra kategorierna och dessutom ofta klarar sig bättre i skolan. Mycket tyder på att föräldrar som är bestämda lägger vikt vid en dialog med barnet och motiverar varför de fattar vissa beslut får barn som blir inrestyrda, det vill säga lär sig att följa sin inre drivkraft. Detta innebär att barnen håller sig inom de gränser som föräldrarna har satt upp – även när föräldrarna inte är i närheten. Förklaringen är antagligen att de har fått en begriplig förklaring till varför saker och ting ska vara på ett visst sätt.

Varför jag blev sugen, på att skriva om detta, är för att i helgen, så umgicks jag med mina barndomsvänner, och vi kom in på detta ämne. Att man i efterhand kunde se, vilka barn som for illa längre fram i livet. Att det berodde på hemmiljön och, eller på uppfostran. Inte alltid, men ofta. De barn som inte blev vägledda, eller hade bestämda föräldrar, fick klara sig själva. Och, det tycker jag ibland, att man kan se även idag. Vilka sitter idag på anstalt och verkställer straff? Av erfarenhet, så kan jag intyga, att de som idag genomgår fängelsestraff, har i regel haft sämre hemförhållanden, och fått en friare uppfostran. Det är heller inte ovanligt att en mobbare, själv är mobbad eller har andra problem i hemmet. Självklart vet jag att det finns undantag, att det finns förfärade föräldrar som kämpar med sina barn som har hamnat snett, trots att de är engagerade föräldrar. Jag skriver absolut inte detta för att "slå någon på fingrarna"!

Jag vill poängtera att vi generellt är bättre på att ta hand om våra barn idag, vi blundar inte för faror. När jag var i min dotters ålder (11 år), så åkte jag in till stan själv och köpte jeans. Något sådant skulle jag aldrig kunna tänka mig, att låta min dotter få göra. Jag gick t ex, tre-fyra kilometer för att ta mig till stallet från busshållplatsen. Skulle aldrig komma på tanken att låta min lilla tjej göra det. Vi kunde ljuga för våra föräldrar om vart vi sov på helgerna, och våra föräldrar kollade sällan upp. Skulle heller aldrig hända idag. Nej, här körs, tittas, hjälps till och körs hem efter ridlektionen. Idag tänker vi mer på faror som våra barn kan råka ut för. Faror som alltid har funnits, men som inte märktes.....

Så då kan vi väl dra den slutsatsen att fri uppfostran, är en urkass uppfostran, för att barn behöver vägledas i vad som är rätt och fel, och de behövs tas om hand, så långt upp i åldrarna som möjligt!

Tack för att du läste! //Magda