magda publicerar

Två dagar kvar av månaden maj

... och aktiviteterna bara fortsätter...

Kan någon stanna klockan?

Som jag skrev  tidigare, så upplever jag månaden maj, som väldigt hektisk, men samtidigt väldigt rolig. Det är ju då allt händer, vilket jag älskar. Men, samtidigt, så är det fruktansvärt stressigt. Det är nu två dagar kvar av maj, och jag saknar lunget... vart är lugnet? Skulle vilja att någon stannar klockan lite, så att man hinner i kapp, eller ger mig några timmar till per dyng. Det vore verkligen på sin plats!

Heltidsmamma, jobb, tomtfix, städning, fester... låter ju inte som något ovanligt fenomen. Det finns ju massor av ensamstående mammor, som kämpar med att hinna med massor! Men, de har kanske ingen misstänkt odiagnostiserad bokstavskombination som jag. Jag vet inte om jag skämtar eller inte, när jag menar på att jag är lite "dampig" av mig, men något är det ju, eftersom jag ska hinna med så mycket som möjligt, och jag tar på mig mer och mer i min vardag. Det är inte konstigt att jag känner av en inre stress. Det brukar gå bra, om jag för in i almanackan och bockar av. Kanske har jag slarvat med det den sista tiden.

Jag försöker i alla fall göra något åt min känsla av stress. Igår var jag med på en yoga på jobbet. Yogasamodnaren från huvudkontoret, var på besök, så hon höll i denna yoga. Jag blev tillfrågad om jag var intresserad av att köra yoga på anstalten, och jag sa, självklart JA! I handen fick jag böcker och en cd, som hon ville att jag gick igenom. Visade jag intresse nog, skulle jag kunna hoppa över grundkursen och hoppa på en tvådagars i september. Jaha, då har jag tagit på mig ytterligare en grej. Jag får anta att jag försöker hitta vägar, som gör att jag håller mig aktiv och engagerad i vad jag tycker är viktigt i mitt liv.

Som funktionär på Friskis och Svettis, så håller jag igång med träningen. Och, får jag köra yogapass på arbetstid ser jag det bara som en fördel. Jag älskar ju att få dela med mig, av bra och nyttiga saker, så varför inte? MEN, det kanske inte är så konstigt att jag fortfarande är singel. Det står väl "väldigt upptagen" i pannan på mig *L*.

Lite om helgens fester

Fredag med KVV och lördag med Friskis

Festen med Kriminalvården blev lyckad inne på Sveavägen. Man skulle vara utklädd till att vara "på väg någonstans". Det var bland annat fina Liisi som var på väg till nunnekloster (se bild), ett par var på väg till tennisbanan, Magnus var på väg, ut ur garderoben, några var på väg till en fest, och några till rockabilly fest. Själv var jag på väg till en golftävling. Som manlig vinnare fick Magnus pris, och som kvinnliga vinnare fick jag och Liisi pris. Jag kan ju säga att kvällen blev sen och med väldigt lite sömn. 

På lördag dag, hann jag med att kika på en lägenhet på Gärdet och fika med goda vännen Mikaela. (se nedan).

Innan festen på Friskis, kom Victoria och Susanne över på en drink hemma hos mig, sen vidare till Ekbacken, där festen höll till. Ekbacken ligger ett stenkast från mig, och då menar jag verkligen bokstavligen "ett stenkast". Vi åt god mat och fri dryck var tillgänglig. Festfixarna Helena och Susanne, hade fixat denna tillställning med bravur, måste jag tillägga! Mot midnatt hamnade vi några stycken på The Public, där vi precis hann med att beställa i baren. Hur som helst, så var helgen väldigt lyckad och skoj!

Ha det gott! //Magda

Borde se oss omkring mer...

Jag vet inte om jag ska skämmas, eller inte över min insats i goda gärningar. Jag brukar hjälpa gamla damer och farbröder över gatan, öppna dörrar och så. Men, vi missar nog väldigt mycket i vår stressade vardag, vi hinner inte alltid reflektera över andra människors behov av hjälp.

Ha fem minuter till godo

Vi kan inte alltid skylla på att vi är stressade. Det är bara att tänka om, och gå hemifrån fem minuter, tidigare än vad som behövs. Det visar att man åtminstone, försöker vara en god medmänniska. Fem minuter som man sedan har tillgodo, om man inte behövde vara en hjälpande hand på vägen. Vi måste inte alltid vara ute i sista sekund, för att bara hinna med det man ska göra för sig själv.

Härligt med "god gärning-känsla"

Att göra en god gärning, behöver inte vara så komplicerad, utan det kan vara något litet bara, ett litet leende, en liten nick, eller en hjälpande hand till någon som har tunga kassar att bära. Vi kanske inte alltid behöver hjälpa andra personer, utan vi kanske själva behöver den lilla hjälpande handen ibland. Vi behöver inte göra goda gärningar dagligen, men, vi borde heller inte blunda. Bäst är ju om det kommer naturligt, för då får man ut något av det själv också. Att efteråt får känna den där "jag har gjort en god gärning-känsla", är inte fel!

Knappt fem minuter av min tid

Häromdagen, kom en äldre man, som var på väg nerför en lång trappa. I sina händer hade han en rullator. Rullatorn studsade han framför sig. Jag har ingen aning om varför han inte hade valt hissen? Den kanske var trasig denna dag? Jag kom nerifrån och såg detta, och såg mig omkring, så att ingen annan är på väg att hjälpa mannen. Men, nej, alla var fullt upptagna med att ta sig dit de skulle. Jag möter farbrorn med rullatorn och frågar om han behöver hjälp? "Ja, tack gärna" säger han. Det gäller att fråga artigt, för kanske är personen bitter och fräser, "nej, jag klarar mig själv", men, den risken får man ta. Men, den här gamle mannen,  ville så gärna ha hjälp, och tackade hjärtligt efteråt. Jag, sa, "det var så lite så"... och självklart, det var ju verkligen lite. Vad hade jag förlorat på det? Det jag gjorde var att gå upp ett 15-tal steg och ner igen, det tog inte ens fem minuter av min tid.

Jag vet att det finns massor av goda människor, men fler behövs absolut! Du kanske har sett programmet "På bar gärning på TV4"? En svensk underhållningsserie där svenskars etik och moral ställs på sin spets. Ett program, som kanske öppnar en del ögon, om hur fega vi är ibland, för att rycka in när det behövs, ett program som också visar "den goda människan".

Hjälte eller inte

Vid bråk, rycker vi sällan in, och det kan vara klokt att inte göra det jämt. Man vill ju inte råka illa ut på kuppen. Däremot, så kan vi ju åtminstone använda vår idag så fint utvecklade mobiltelefon. Gärningsmannen, behöver ju inte ens märka att vi ringer efter hjälp. Men, det kan ha en viss effekt, att skrika eller göra sig hörd, så att gärningsmannen ger upp och försvinner. Risken finns att folk glor på dig (säger rätt mycket om den personen), och undrar om det är fel på dig, om du skriker, men det får man ta. Dags att sluta bry sig om vad andra tycker och tänker. Bara man gör något bra!

Om gärningsmän visste att vi gick ihop och hjälpte varandra i olämpliga situationer, skulle de inte ta sig så stora friheter. De vet att de flesta inte vågar, och drar sig därför inte för att härja fritt på offentliga platser, vilket är rent ut sagt förjävligt! Här måte vi gå ihop, och göra det lite svårare för vissa att skada andra! Det ska inte behöva vara så få, som gör insatser att de hamnar som "hjältar" så småningom i något program på tv.

Ha en "god gärning dag" idag!

//Magda

Tid, jag som förälder, städar efter andra!

Det slog mig plötsligt...

... nu på förmiddagen, när jag torkade bort ett par fläckar från köksgolvet, hur många fläckar har jag torkat i mitt liv, egentligen? Fläckar som jag inte har orsakat själv?

Barn utspridda under 20 år

Jag har fått mina tre barn med stora mellanrum.  Började när jag var 19 och det sista när jag var 39 år. Utspritt på 20 år. Idag har jag redan hunnit städa efter barn i 30 år. Jag lär ju få göra det i minst 10 år till. Vilket innebär att under 40 år av mitt liv, har jag städat efter barn. Om man nu räknar en timme om dagen, som är 365 timmar om året, blir under 40 år, 14 600 timmar städ! Det är alltså exklusive övrig städning. Då har jag inte räknat med, hmmm, att jag också, har skämt bort någon man, med den biten också.

Oj oj oj, 608 dygns städning efter andra...!!!

Ni som har haft hemmavarande barn i ca 20 år, har alltså städat i 7 300 timar och 304 dygn av ert liv.

Städar automatiskt...

Man gör det automatiskt, men det är inte utan total gnällighet. Jag tjatar på min dotter och låter henne, vid upptäckt, att gå tilllbaka om hon har spilllt något. Så min så kallade "städa efter barn-tid", är tid när hon inte är hemma, och jag inte orkar se fläckarna tills hon kommer hem. Det är tur att barnen ger en så mycket annat positivt i livet, och att det här med städning blir ett minne blott, och man kommer bara att komma ihåg de lyckliga stunderna.

Vi borde helt klart införa en städfri dag i almanackan. Jag ska fixa en i min i alla fall *L*

Ha en toppendag!

//Magda

Ibland kan vissa personer upprepat visa dåliga sidor, vilket jag INTE uppskattar!

"Hej och god morgon"

Att komma till arbetet och och säga hej och god morgon, till en person, som inte ens tittar upp när man kommer in i rummet, känns ju så där "normalt"??? I början när personen gjorde så, undrade jag om jag hade gjort något fel? Tills jag inser, att jag inte ensam om, att ha upplevt samma sak. Man fattar inte riktigt varför? Och, jag som i regel inte har har hunnit dricka morgonkaffe, stampar vidare upp till min avdelning (och tänker j-a bitch), för att sätta på en extra stor kopp, för att lugna ner mig. Skitsur blir jag, för att personen har påverkat mig. Jag som var glad nyss! Efter morgonkaffet har jag glömt personen, och går in i mina arbetsuppgifter. Glad, tills personen visar sitt sura tryne igen. För har denne person visat sig sur på morgonen, så håller det i regel i sig hela dagen.

Lämna privata problem hemma

Nästa dag kan personen vara hur gullig som helst, och man glömmer bort det otreviga beteendet personen har haft (till nästa gång)... Men, när personen har gjort det upprepande gånger, så tappar i alla fall jag tålamodet. Vem fan ger personen rätten att uppföra sig otrevligt mot sina arbetskamrater som kan resultera i att hela dagen blir förstörd. Jag är helt fast vid min åsikt angående detta, och det är att privatlivet lämnar man utanför arbetsplatsen, och får inte påverka ens beteende! Ingen på arbetet har överhuvudtaget med dennes privata problem att göra. Om det nu kan vara för att personen har sömnbrist, bråkat med respektive, eller något annat, spelar ingen roll!

"Jag har en dålig dag idag, så ursäkta om jag beteer mig otrevligt"... VA? Så om man har en dålig dag, så kan man uppföra sig hur som helst??? NEJ, det är verkligen inte ok! Nu sa aldrig, den här personen så. Men, i och för sig, så vet jag inte om det rättfärdigar ett dåligt beteende för det?

Vikigt med glädje på jobbet

Den här personen kan ju vara den trevligaste av alla också! Och, då tycker jag att hon är supertrevlig. Riktigt manipulativt, kan jag tycka. Hur som helst, jag vet inte vad det är för fel riktigt? Eftersom jag arbetar med människor med grava problem, så är det i alla fall inget kul, att ta hänsyn till någon sur kollega. Ju mer psykiskt ansrängande ett arbete är, ju mer krävs det att man är ett sammansvetsat gäng där mycket skratt och glädje ingår, speciellt då vi jobbar med dynamisk säkerhet. Men, varför skriver jag om det här? Jo, det är för att jag inte kan greppa personer som tycker att de får uppföra sig som de vill! Jag försöker alltså hitta en förklaring, på hur jag ska reagera, för att inte själv bli låg i sådana här situationer. Jag har ingen lust att det ska påverka mig. Att vi människor är olika, är jag fullt medveten om. Men, det gör det inte lättare för att man vet det.

Min gissning är en annorlunda uppfostran, än min egen (och de flestas). Kanske brist på vett och etikett, eller något, som jag inte vill skriva om. Jag tycker att den här personen kan vara hur gullig och söt som helst (ibland), men som sagt, personen kan också få mig att se rött! Jag vet ju hur jag beteer mig när jag har nått min gräns, och det är att igonerera personen, vilket funkar på mig, men det är kanske inte den bästa lösningen.

Ha en skön söndag alla! //Magda

Jag har aldrig förstått det här med katter!!!!!!

Vad är det för mysigt med katter, egentligen? 

1. De går sin egen väg

2. De hårar ner allt

3. Det luktar illa i deras kattlåda

4. När honkatter löper, trycker de upp rumpan mot en och trampar febrilt med frambenen

5. Varje vår får man plocka upp en fasligt massa kattbajs på tomten.

Alla tycker att de är så gulliga. Ja, hela facebook är kryllar av kattbilder. Nu, tycker ni säkert att jag är helt omänsklig, och helt avsaknad av känslor för djur. För vem borde inte vara svag, för åtminstone kattungar? Eller rättare sagt, egentligen är ju alla djur från nyfödda till några veckor gamla, hur söta som helst. Det tycker till och med jag!

Grabbarna fick katt

För att inte vara en dålig mamma, så fick grabbarna en katt, när de var små. Exet som jobbade som polis, hade hittat en kattunge i tjänsten, och han ringer hem och berättar att de är på väg till kattmamman, och om hon inte hade plats för den, så skulle den avlivas. Jag vet inte vad som flög i mig, jag hörde mig själv säga i telefonen "nej, men ta hem katten då". När jag hade lagt på luren, så gick jag fram till spegeln i hallen, och tittade på mig själv, och undrade om det var jag, eller någon annan som hade sagt det där? Hallå, jag vill väl inte ha en katt hemma, som ska håra ner överallt och, så det skulle bli JAG, som skulle få tömma den där förbaskade kattlådan!!!

Mycket riktigt, vem fick tömma kattlådan? Hur många kattungar fick inte den katten? Snoopis som den fick heta, fick, typ fem ungar, om jag minns rätt! Och, vem var hemma ensam med barnen, och fick panik, när kattungarna skulle ut ur kattmamman? Jo, jag... !

En kattmamma med fem kattungar, fungerade ju ett tag där hemma, ända tills kattungarna började smita ur sin lilla inhägnad, för att göra upptäcksfärd i huset. Jag gjorde inget annat, än att leta kattungar. Grabbarna, tyckte det var jättesött med så många katter hemma. Men, det fick inte mig att bli tillräckligt blödig, att jag behöll någon av dessa kattungar, som naturligtvis var ett önskemål från de övriga familjemedlemmarna. Nope... jag lade ner all skäl till att få omplacera de så kallade "söta" kattungarna. Men, något jag inte fixade, var att skicka vidare kattmamman till ett annat hem. Men, det var inte för kattens skull, utan mer för grabbarna. Men, något jag såg till, när vi separerade några år senare, jag och pappan, var att katten Snoopis fick flytta med vidare till pappans nya hem! Jag hade gjort mitt liv som kattmatte, färdigt!

Dottern fick aldrig någon katt

Jag fick ju en dotter senare, men den stackarn, trots en del tjat, har aldrig fått någon katt! Däremot har hon haft hamster i två omgångar. OCH, det var självklart jag som fick göra rent kring djuret där också! Kan ju erkänna, att jag inte mös, speciellt med dessa hamstrar heller.

Empati eller inte

Så vad är det som gör, att man inte gillar vissa djur? Är jag empatiskt skadad på något sätt? Eller ligger det kanske i generna? Jag kan ju relatera till min mor, som tycker att det är galet äckligt med djur, ja, alla djur! Jag kanske har fått det ifrån henne? Är det få som känner så här? Många tittar i alla fall konstigt på mig, när jag säger att jag inte gillar katter.

Får jag säga min åsikt? För i det här landet får man väl ha fria åsikter? Jag gör det ändå! Jag tycker att katter ska bo på landet, om de inte är innekatter (vilket kan tyckas vara fel, att hålla någon instängd hela livet). De ska absolut inte bo i ett radhusområde, och förstöra dynor och bajsa ner tomter hos dem som INTE har valt att äga någon katt!!!

Jo, jag har hört att alla djur har sin uppgift här i världen. Men, måste det finnas så många? Och kan inte vissa kattägare, ta hand om sina katter bättre?

Hälsningar/Magda