magda publicerar

Nu blev det kortslutning!

Vi stannade hemma...

Eller, det började egentligen igår. Dottern sur och grining, och jag var väldigt trött! En inre stress, som ofrivilligt byggs upp, så fort min dotter visar att hon mår dåligt! Man försöker ha livet så positivt som möjligt, men ibland så blir det kortslutning. Just nu leker hon med annat, men vi var tvugna att välja bort skola och jobb idag, och bara försöka vara glada, ostressade, bara ta det lugnt, och bara umgås ordentligt.

BUP (barn och ungdomspsykiatrin)

Hon har mått dåligt tidigare, efter att hon har träffat sin pappa, vilket hon hade gjort i helgen. Det beror på att hon inte alls träffar honom så regelbundet som tidigare, på grund av att han har blivit allvarligt sjuk. Vilket börjar göra mig ganska orolig, och tog ett beslut att äntligen ringa till BUP om råd, om vår situation. Jag har varit på väg att ringa BUP tidigare, men tog beslut om att förverkliga det nu, speciellt, då jag fick vetskap, om att saker inte står rätt till!

Nu är är i alla fall karusellen igång med PUB, och de såg ganska allvarligt på vår situation. När hon frågade om jag hade något stöd, blev jag lite förvånad. Jag har väl tänkt, att om jag lever så bra som möjligt, så är jag också stark för dottern. Men, det kanske inte räcker till, om några månader?

Osanningar

Jag har nämnligen i dagarna fått bekräftat om att han far med osanningar. I alla fall till Försäkringskassan. Han har ju slutat att betala underhållsstöd, vilket har resulterat att jag har sökt direkt av F-kassan istället. Jag blev så ledsen, när handläggaren, menar på att han har sagt att jag har hotat med, att om han inte får träffa dottern, om han inte betalar... så jävla patetiskt!!! Vilket får mig att vidare undrar, om han även säger så till vår dotter. Att jag inte vill att de träffas, fast det är något jag främst prioriterar! Speciellt då han är så pass sjuk och hon borde få all tid i världen med honom! Jag är också rädd över att hon ska få aggressioner mot mig, om att jag har vetat om hur illa det är, och hon inte har fått information tidigare. Jag vågar inte berätta för henne heller, för tänk om han säger att jag ljuger, om hur illa det är??? Så, när och hur ska man berätta. Jag ville göra det tillsammans med pappan, men så lär det väl inte bli?

Hat, hat och hat...

Jag har ju fungerat som en avlämningsstation för honom. Han kommer och går som han vill! Han säger att han inte kan vara själv med dottern, om han skulle få något anfall (som han har fått tidigare). Jag har självklart erbjudit honom, att han får vara hemma hos mig, då hans flickvän inte är hemma. Självklart inte för min egen skull, utan för att de ska få träffas mer än de få tillfällen som har varit sedan i slutet på januari! Han har inget intresse av det, och jag förstår nu varför. Jag är hans fiende! Igen! Så jädrans trist. Hur orkar han ha hatkänslor, och varför??? Tänk att vi inte ska kunna lösa en sådan här viktig sak tillsammans, jag och dotterns pappa!

Jag ser fram emot att få träffa BUP, så att de kan råda mig, i hur jag ska göra med vår lilla dotter! Och, hoppas på att han pratar med någon så att han förstår, att hans situation påverkar även oss, speciellt hans barn.

//Magda