Dags för en förändring...
Nu var det dags att rycka upp sig. Ta tag i träningen, och börja gå ut på krog. Det hade ju blivit sommar och allt. Jag ville ha kul med tjejerna, i stället för att ha separationen hängande över mig! En glad Magda, innebär ju även en glad mamma. Ny dejtingsida blev det. Men, vad sökte jag för man, som jag skulle bli kär i?
Jag tar vid där jag slutade i torsdags, då jag precis hade börjat att nätdejta. Men, nu hade halva år 2007 redan gått förbi, och det hade blivit sommar. Tiden hade gått så fort, och jag hade varit singel i ett helt år nu. Och, det var nu hög tid till, att ta tag i det här med träningen. Ja, det är väl ingen hemlighet att det är tufft att börja träna efter ett längre uppehåll! Tog mig en dag till Friskis & Svettis och köpte stolt ett årskort, och bokade in mig på ett medelpass. Usch, jag svor över de stora speglarna som fanns över hela långväggen. Jag ville inte se mig själv, magen putade ut, och jag flåsade tungt. Attraktiv, kände jag mig inte! Klumpig kämpade jag mig igenom hela passet, med regelbundna smitningar till vattenflaskan. Tänkte för mig själv, varför dricker inte de andra? Jag själv höll ju på att dö av törst. Jag blev lite arg på mig själv, för att jag hade väntat så länge, och borde verkligen ha tagit det lite lugnare det första passet, för herre gud, vilken träningsverk jag hade nästa dag.
Efter ett par veckor, kändes det mycket lättare, ”jag var en yngling igen”! Vilken härlig känsla, och kontrast till den jobbiga separationen. Tyvärr, varade den känslan endast i ett par månader, innan helvetet startade igen. Jag tänker inte gå närmare in på det nu, av respekt för alla inblandade. Men, jag kan nämna att en ”kaninkokarkvinna” var med i bilden. Ja, ni som har sett filmen Farlig förbindelse, vet vad jag pratar om! Efter en lång tid med bråk och pinande tystnad med exet, så hade vi i alla fall, för dotterns skull, börja prata lite kring henne. Men nu var jag på ”g” igen, och tänkte inte lägga ned någon energi på sorg och elände längre, utan bara tänka på mig och dottern. Japp, jag hade, som man brukar kallar det, ”hittat mig själv” igen. Och, dottern hade kommit in i det här med varannan vecka livet, och allt flöt på. Nu hade jag sådan tur, eftersom två vänner också hade blivit singlar, och det var alltid någon av dem eller bägge som ville hänga med ut på lokal. Sommaren var snabbt förbi, men vilken sommar, jag hade jätteskoj. När hösten väl kom, så var det inte lika lockande att springa ute på krogen. Så, det dröjde inte så länge, innan nätdejtingen var igång.
Den här gången hade jag hittat en sida som heter Happypancake, på denna sida kan man skicka meddelanden till varandra, utan att betala någon medlemsavgift. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är bättre på en sida, för att man betalar eller ej. Enligt några andra, så är det mer seriöst med sidor som tar betalt, men jag vet inte. Det finns nog skrot på bägge, kanske bara av olika sort. Nu upptäckte jag också något komplicerat, då jag bara var tillgänglig för dejtning under mina barnfria ojämna veckor. Jag ville helst hitta någon, som hade eget/egna barn, som jag, så att han förstod det här med föräldraskap. Men, det var ju inte direkt lätt, och jag kände mig motarbetad. Nästan alla pappor var ju barnfria under jämna veckor, precis som mitt ex… ! Hur kom det sig? Ja, det är mycket som ska stämma in, för att det ska funka.
Under tiden man nätdejtar, så lär man sig saker på vägen. I början har man nog ganska orimliga krav, och lever lite i en fantasivärld. Man tror att man skall få in en fullträff, på det man vill ha till 100 procent. Mannen som jag ville hitta, skulle ha en stor självinsikt, han skulle fatta att, när han blir tunnhårig, så finns bara en utväg, helt enkelt att raka bort skiten, han kan urskilja om hans jeans sitter snyggt eller inte, han sätter endast på sig den slitna pikétröjan om han städar hemma, slappar eller ska jobba i trädgården. Han mår bra av att köpa något juste plagg ibland, för att han vet att just det plagget skulle sitta på honom, som en smäck! Sist men inte minst, så har jag noja på skor… jag hatar typ slitna fula seglarskor! Han måste ha koll på skor! Jag vill inte behöva, eller ens tänka på att vilja göra om mannen jag träffar, utan han ska bara för mig, vara njutbar…Ska det vara så svårt? En sak till är ju viktigt, han får inte vara galet intelligentare än mig, och inte heller mindre begåvad än mig. Ja, ja, jag kanske är fåfäng? Jag söker ju ingen Ken-docka, utan bara en man som jag kan bli kär i igen.
