magda publicerar

      Då var det dags för en helhelg på stan!


Åkte till min vän M på Kungsholmen, vi har planerat hela helgen ihop... tjooohooo! Sen middag och vin intogs. Utgången blev en aningen misslyckad, då vi vägrade att gå in på ställen med en massa så kallade "snorisar". Det finns ju gränser... och det var ju länge sedan man var i tjugoårsåldern.

Efter en timmes runda, bestämde vi oss för att gå hem istället, softa och vara piggare till lördagen istället.

Lördagen kom, och över fem timmars shoppin genomfördes. Vi gick från Kungsholmsstrand till city och in i nästan vartenda affär. Ingenting hittade jag. Men M däremot, hittade en fin blus. Vid halv fyra-tiden, var vi så sugna på latten vi hade pratat om i två timmar, den intogs äntligen på Wayne´s Coffee på Drottninggatan. Sist in på Åhléns innan tunnelbaneresan till Fridhemsplan. Men innan vi gck hem, slank vi in på ÖB, bara för att få bränna pengar på något. Hittade faktiskt mitt favoritschampo och ett par rätt snygga krokar till mitt badrum. Lite sur är jag ändå för att jag inte hade hittat något snyggt i klädväg, trots att jag rotade igenom vartenda ställning överallt. Skitsamma, vi ska ut på söder ikväll, så det får bli något gammal trist plagg, för inte har jag packat ner något direkt snygg... vet inte riktigt hur jag tänkte... tankspridd som vanligt med andra ord :)).

Nu är vi i alla fall lite laddade inför ikväll. Eller åtminstone lite mer sugna på att gå ut....

Nu ska jag dricka lite rött... återkommer med mer text snart... förresten, ni kan få se ett snyggt kort jag nyss tog på M.. hon har nämnligen glömt att ta med sig gåutskor... så här provar hon sin svärmors skor... snyggt va?

De där skorna kommer att fixa mycket ragg ikväll. Hon får aggera avant garde (förtrupp).

Medans jag sitter och skriver, springer M runt och fixar till sig. Kanske läge att jag börjar tänka på mitt fix också. Det första glaset har gjort sitt.... bryr mig mindre... det är så man ska göra...dricka sig snygg helt enkelt. Det är faktiskt sant. Det är mycket bättre att ta ett glas vin, sätta på musik, känna sig lite småberusad, så sitter kläderna mycket snyggare, än om man byter om helt nykter... skämt åt sido.. fast lite sant är det :).

Efter att ha stylat till oss, och är nu skitsnygga, så är det dags att bege sig på stan... och se vad den har att erbjuda.... Söder... here we come!!!

Ha en underbar lördag på er alla!!!

p.s risk för felstavning och som till följd, kan ha blivit syftesfel, men det får ni ta idag...

Kram//Magda

GI GI GI....... min nya livsstil! Ingen jädrans bantning! Banta är ett fult ord! Nej, det handlar om att förändra sin livsstil för att få ett hälsosammare liv!

Just nu går jag i en GI-kurs på torsdagar, som heter Optimal Hälsa i Åkersberga. Hon som föreläser har gått ner 30 kilo. Inte illa pinkat, måste jag ju säga... Så med henne som förebild, att hålla sig i trim, är det lååååågt GI som gäller! GB, hette något också, som man ska ha koll på! Alltså mat med med lågt GB har ofta ett lågt GI-värde. Mat med högt GB värde (över 20), kan ha från lågt till högt GI! Här måste lusläsas på inneållsförteckningarna!

ALLA utom JAG - Fel på vågen?

Saken är den, att vi var väl ett tiotal personer där idag, och tillsammans hade "vi" gått ner dryga sjutton kilo. Låter ju inte så illa va? "VI", med modifikation.. JAG bidrog inte med ett enda minusgram! Nej!!! Jag hade gått upp 100 gram. Måste ha varit fel på vågen, just när det var min tur! Troligen inte... Ja, ja, kul för de andra, var det i alla fall. Jag tänkte precis skriva... "jag har ju inte gått upp i alla fall!", men, det var ju just det jag gjorde.. hehe... Äsch, måste ha haft lättare kläder på mig förra gången: Ja, så säger vi! :)))

Grattis alla ni som gick ner!

Jag själv, måste nu alltså försöka bryta de tidigare vanorna, kanske minska på mitt intag av den enormt härligt goda turkiska yoghurten som jag mer eller mindre "missbrukar" med bär. Jag får helt enkelt prova mig fram. Den första veckan, ska egentligen vara den man går ner mest! Fast, det är ju egentligen inte första veckan för mig, jag har ju lagt av med kolhydrater en tid nu. Och, jag ska väl heller inte rasa ner i vikt, då jag främst är ute efter en förändring i livsstil. Men några j-a gram kunde jag ju ha gått ner i alla fall! Jag tränar, och äter bra (när jag inte fuskar med ett glas vin). Började med LCHF-kost, som nu ska övergå till GI-kost! Jag har bara gått ner 3.5 kilo sedan i januari, vissa kan rasa en åtta kilo första månaden. I och för sig, så blir det ju ca 12 kilo, för mig på ett år. Och, som de säger, så är ju långsam viktnedgång den bästa, för att den är lättast att bibehålla.

Men.. skitsamma, vi går på kursen individuellt och jag är mest där för att lära mig om kostintag, vad är skräp, och vad är inte skräp? Idag fick jag lära mig om hårt stekt kött etc (det som blir svart), jämförde hon med, att lägga "cigg i magen".. kändes ju så där, nu när man ser fram emot grillsäsongen... NOT! Surkål, ska i alla fall vara bra om man får sötsug, som jag visserligen redan har jobbat bort. Bär har blivit mitt godis istället!

Rätt saker i matvagnen

Bara det är med att handla mat, tar ju längre tid nu! Frågan är om man någon gång kommer att få riktig koll? Men, jag säger så här... gör man vad man kan, så har man ju gjort massor med framsteg. För i gudarna, vad det finns skit i våra mataffärer. Och, som någon sa under kvällens kurs... "det är rätt kul, att se i andras kundvagnar, vad de köper för skit". En annan har ju också tidigare, bara kastat i mat i vagnen, utan att ens reflektera i vad det står i innehållsförtekningen. Men, eftersom det finns så mycket farliga produkter i våra affärer, så borde det ju stå... "denna produkt kan döda".. som det gör på ciggen. Eller i alla fall, kunde det kanske stå "stek inte köttet för upphettat och hårt, då blir det giftigt!"....

Trevlig helg!

Hälsning//Magda

BARNUPPFOSTRAN IDAG OCH FÖRR

När jag växte upp på 1960-70-talet, så hade jag hemma hos mig, en far med ett frihetsideal i själva barnuppfostran. Anhängarna av ”fri barnuppfostran” föreföll mena att barn kunde ta ansvar för sig själva och ha frihet att själva komma underfund med hur de skulle uppföra sig. Å andra sidan, så var min mor lite av en auktoritär förälder, som var lite sträng när det gällde uppförande, och ville gärna använda sig av någon form av lindrigare bestraffning, vilket inte alls fungerade på mig, förmodligen fungerar det inte på någon. Det här blev det självklart konflikter av, vad annars...

Starkt självförtroende och social

Idag, vill föräldrar att deras barn ska få självförtroende och samtidigt vara sociala och bra på att samarbeta med andra. Det är få som känner igen sig i den auktoritära föräldrarollen som fanns från 1960-talet. Nu förhandlar vi mer med våra barn. Vi föräldrar kommer med förslag, och så kan barnet godta eller förändra förslaget med hjälp av förhandlingar... ”ja, men, i så fall kan vi väl säga att jag får...”, någonting i den stilen. Själv gillar jag inte att man förhandlar om det mest. Jag föredrar att man ger barnet två alternativ, som för mig är ok. Barnet väljer ett av altlernativen, och får på så sätt känna sig medbestämmande över "förhandlingen".

Curlingföräldrar

En dansk barnpsykolog, Bent Hougaard kom, år 2005 ut med boken ”Curlingföräldrar och servicebarn”, där han problematiserar många föräldrars önskemål om att ge sina barn en friktionsfri tillvaro med hög servicenivå. Boken är ett uttryck för att många nu avlägsnar sig lite från en form av uppfostran där barnen ska ha förhandlingsmöjligheter i alla lägen och hellre går i riktning mot en tydlig och konsekvent vägledarroll där föräldrarna samtidigt är känslomässigt närvarande för sina barn. Klok man, måste jag säga!

Olika föräldrartyper

Man skiljer mellan fyra olika föräldratyper: den auktoritära, den bestämda, den eftergivna och den oengagerade föräldern.

• Auktoritära föräldrar är stränga när det gäller uppförande, använder sig av bestraffning och är inte alltid så bra på att svara på barnets kontaktförsök.

• Bestämda föräldrar sätter tydliga gränser och ser till att barnen följer dem. De är måna om att föra en dialog med barnen och motivera varför de har satt upp vissa regler.
• Eftergivna föräldrar är intresserade och engagerade i sina barn. De lägger inte någon större vikt vid att markera gränser och kan ofta ge sig när det blir diskussioner om vad barnet får och inte får göra.
• Oengagerade föräldrar är inte så bra på att prata med barnen och lyssna på dem och är heller inte intresserade av att vägleda barnen i vad som är rätt och fel.

Jag känner som tur är igen mig, i den bestämda föräldern. Hur ska annars barnen lära sig vad som är rätt och vad som är fel? Att ha en dialog där man förklarar varför man har vissa regler, är A och O, anser jag.

Bestämda föräldrar är bra

Jag läste att barn till bestämda föräldrar ofta har fler vänner än barn i de andra kategorierna och dessutom ofta klarar sig bättre i skolan. Mycket tyder på att föräldrar som är bestämda lägger vikt vid en dialog med barnet och motiverar varför de fattar vissa beslut får barn som blir inrestyrda, det vill säga lär sig att följa sin inre drivkraft. Detta innebär att barnen håller sig inom de gränser som föräldrarna har satt upp – även när föräldrarna inte är i närheten. Förklaringen är antagligen att de har fått en begriplig förklaring till varför saker och ting ska vara på ett visst sätt.

Varför jag blev sugen, på att skriva om detta, är för att i helgen, så umgicks jag med mina barndomsvänner, och vi kom in på detta ämne. Att man i efterhand kunde se, vilka barn som for illa längre fram i livet. Att det berodde på hemmiljön och, eller på uppfostran. Inte alltid, men ofta. De barn som inte blev vägledda, eller hade bestämda föräldrar, fick klara sig själva. Och, det tycker jag ibland, att man kan se även idag. Vilka sitter idag på anstalt och verkställer straff? Av erfarenhet, så kan jag intyga, att de som idag genomgår fängelsestraff, har i regel haft sämre hemförhållanden, och fått en friare uppfostran. Det är heller inte ovanligt att en mobbare, själv är mobbad eller har andra problem i hemmet. Självklart vet jag att det finns undantag, att det finns förfärade föräldrar som kämpar med sina barn som har hamnat snett, trots att de är engagerade föräldrar. Jag skriver absolut inte detta för att "slå någon på fingrarna"!

Jag vill poängtera att vi generellt är bättre på att ta hand om våra barn idag, vi blundar inte för faror. När jag var i min dotters ålder (11 år), så åkte jag in till stan själv och köpte jeans. Något sådant skulle jag aldrig kunna tänka mig, att låta min dotter få göra. Jag gick t ex, tre-fyra kilometer för att ta mig till stallet från busshållplatsen. Skulle aldrig komma på tanken att låta min lilla tjej göra det. Vi kunde ljuga för våra föräldrar om vart vi sov på helgerna, och våra föräldrar kollade sällan upp. Skulle heller aldrig hända idag. Nej, här körs, tittas, hjälps till och körs hem efter ridlektionen. Idag tänker vi mer på faror som våra barn kan råka ut för. Faror som alltid har funnits, men som inte märktes.....

Så då kan vi väl dra den slutsatsen att fri uppfostran, är en urkass uppfostran, för att barn behöver vägledas i vad som är rätt och fel, och de behövs tas om hand, så långt upp i åldrarna som möjligt!

Tack för att du läste! //Magda

Lyckligt lottad

Jag inser att jag faktiskt, är en lyckligt lottad person. Jag har så många barndomsvänner, som jag fortfarande har äran att få träffa. Dessutom alla nya vänner jag har fått under livets gång. Jag har inte funderat djupare, över det direkt tidigare, men vännerna betyder ju allt, efter familjen så klart!

Middag och loppis med barndomsvännerna

Sitter och funderar på vad jag ska hitta på för gott, till helgen, när mina barndomsvänner kommer på fredag. De stannar kvar till nästa dag, vilket är trevligt. Jag har nämnligen planerat att på fredag när de kommer, så äter vi en god middag tillsammans och bara umgås. Vill vi "spralla", så får vi väl ta en taxi ner till The Public. Men, det blir nog för mycket prat och klockan kommer att rusa iväg. När vi vaknar på lördag, en gemensamt god frukost, och sedan förmodligen ner till loppisen och kika lite, för att kanske, fortstätta ner på byn och ta en fika.

Hoppas hinna få den nya spisen

Det är något speciellt att träffa barndomsvännerna, för ju äldre jag blir, ju mer uppskattar jag våra möten. Det är två som inte kan komma, men vi blir sju stycken, vilket är en bra uppslutning ändå. Det värsta är ju att jag har skrutit så jädrans om min matlagning jämt på FB, så nu kanske de förväntar sig värsta middagen. Och jag som inte har direkt medvind nu. För direkt efter att badrummet, äntligen blev färdigrenoverat, så gick spisen sönder. Alla plattor utom en, och ugnen är helt ur funktion. Så får jag inte någon ny spis till helgen, som faktiskt redan är beställd, så kan det bli lite kris. Fast jag har en plan B, i garaget ligger det en liten spis med två plattor, som jag får ta in, dock igen ugn. Tur att man har sett på många matlagningsprogram, säger jag bara *L*.

Pina colada

Dessa vänner, är garanterat dem jag kommer att dricka drinken pina colada med på charterresor i framtiden. Vi kommer att känna oss som de unga tjejerna vi alltid har gjort, även när vi är 65-70 år och har blivit pensionärer. Att vara i femtioårsåldern som vi nu är, är inte alls som jag trodde att det skulle vara. Jag trodde att vi skulle vara KÄRRINGAR, och absolut inte, haha, vara så "unga och snygga". Vi arrangerar mer fester och möten nu, än när vi var yngre. Fast å andra sidan, så gjorde vi väl mera regelbundna krogbesök förr, vilket inte alls är samma känsla, som att träffas på hemmaplan, eller dra iväg tillsammans på någon resa. Det sköna är att, trots att vissa är singlar, och vissa är sambo/gifta, så har det aldrig varit något hinder, för att hålla vår vänskap, som har bestått i över trettio år!

Hemliga resan

Vi i det här gänget, har skapat en rolig grupp, "hemliga resan", där syftet är att åka iväg en gång per år till någon ort, inrikes eller utrikes. Sist, kunde inte jag följa med, men, de andra hade gläjdjen att besöka Italien, över en weekend. Det är två som arrangerar resan, och alla i gruppen, lägger in pengar på ett gemensamt konto, och bara de två som arrangerar resan, vet vart det bär. Man får reda på vad som är nödvändigt att ta med sig, och resmålet märks på resedagen, om det nu är på en flygplats eller tågstation. Jag håller inte i resan i år, så jag, har alltså ingen aning om vart resan går.... *L*.

Städa och ta fram utemöblerna

Jag är ledig idag, men, hinner inte alls sitta vid dator egentligen! Jag måste börja att städa hela boendet. Ligger ju lite efter, sedan hantverkarna var här, trångt som det var då, blev det liggandes grejor som inte alls befinner sig på rätt plats. Resten av dammet ska bort, och det idag. Dessutom hörde jag att på torsdag, kan det bli upp till 18 grader varmt, så då måste ju utemöblerna fram.

Glöm inte att ta hand om den familj och vänner du har, hur nu än, familj och vänkrets är konstruerad!

Ha en bra måndag på er! //Magda

Ibland kan vissa personer upprepat visa dåliga sidor, vilket jag INTE uppskattar!

"Hej och god morgon"

Att komma till arbetet och och säga hej och god morgon, till en person, som inte ens tittar upp när man kommer in i rummet, känns ju så där "normalt"??? I början när personen gjorde så, undrade jag om jag hade gjort något fel? Tills jag inser, att jag inte ensam om, att ha upplevt samma sak. Man fattar inte riktigt varför? Och, jag som i regel inte har har hunnit dricka morgonkaffe, stampar vidare upp till min avdelning (och tänker j-a bitch), för att sätta på en extra stor kopp, för att lugna ner mig. Skitsur blir jag, för att personen har påverkat mig. Jag som var glad nyss! Efter morgonkaffet har jag glömt personen, och går in i mina arbetsuppgifter. Glad, tills personen visar sitt sura tryne igen. För har denne person visat sig sur på morgonen, så håller det i regel i sig hela dagen.

Lämna privata problem hemma

Nästa dag kan personen vara hur gullig som helst, och man glömmer bort det otreviga beteendet personen har haft (till nästa gång)... Men, när personen har gjort det upprepande gånger, så tappar i alla fall jag tålamodet. Vem fan ger personen rätten att uppföra sig otrevligt mot sina arbetskamrater som kan resultera i att hela dagen blir förstörd. Jag är helt fast vid min åsikt angående detta, och det är att privatlivet lämnar man utanför arbetsplatsen, och får inte påverka ens beteende! Ingen på arbetet har överhuvudtaget med dennes privata problem att göra. Om det nu kan vara för att personen har sömnbrist, bråkat med respektive, eller något annat, spelar ingen roll!

"Jag har en dålig dag idag, så ursäkta om jag beteer mig otrevligt"... VA? Så om man har en dålig dag, så kan man uppföra sig hur som helst??? NEJ, det är verkligen inte ok! Nu sa aldrig, den här personen så. Men, i och för sig, så vet jag inte om det rättfärdigar ett dåligt beteende för det?

Vikigt med glädje på jobbet

Den här personen kan ju vara den trevligaste av alla också! Och, då tycker jag att hon är supertrevlig. Riktigt manipulativt, kan jag tycka. Hur som helst, jag vet inte vad det är för fel riktigt? Eftersom jag arbetar med människor med grava problem, så är det i alla fall inget kul, att ta hänsyn till någon sur kollega. Ju mer psykiskt ansrängande ett arbete är, ju mer krävs det att man är ett sammansvetsat gäng där mycket skratt och glädje ingår, speciellt då vi jobbar med dynamisk säkerhet. Men, varför skriver jag om det här? Jo, det är för att jag inte kan greppa personer som tycker att de får uppföra sig som de vill! Jag försöker alltså hitta en förklaring, på hur jag ska reagera, för att inte själv bli låg i sådana här situationer. Jag har ingen lust att det ska påverka mig. Att vi människor är olika, är jag fullt medveten om. Men, det gör det inte lättare för att man vet det.

Min gissning är en annorlunda uppfostran, än min egen (och de flestas). Kanske brist på vett och etikett, eller något, som jag inte vill skriva om. Jag tycker att den här personen kan vara hur gullig och söt som helst (ibland), men som sagt, personen kan också få mig att se rött! Jag vet ju hur jag beteer mig när jag har nått min gräns, och det är att igonerera personen, vilket funkar på mig, men det är kanske inte den bästa lösningen.

Ha en skön söndag alla! //Magda

Jobbigt, att inte veta hur sjuk han är, dotterns pappa!

I lördags var hon orolig, dottern. Hon skulle sova borta, men jag fick hämta henne på natten hos hennes kompis. Det är verkligen inte likt henne! Jag önskade att det fanns ett facit på hur barn reagerar när den ena föräldern blir  cansersjuk. Det är svårt att veta exakt hur man ska bemöta ett barn, speciellt ett barn som håller på att gå in i förpuberteten, där humöret går upp och ner. Man vill ju ändå försöka leva vardagen som den var innan, för att allt ska vara så normalt som möjligt. Det här med canser är så ovisst, inte ens forskare vet exakt, från fall till fall, vet hur utvecklingen blir. Så hur ska jag som amatör veta?? Läser och läser på olika sidor på nätet, men man blir inte riktigt klok av all information som finns!

Mormor kom över

Mamma kom över i söndags, och det var bra, för då blev det lite liv och rörelse här hemma, och självklart, hade mormor med sig lite godsaker till barnbarnet. När mamma var här, passade jag på att komma iväg på ett litet träningspass (efter ett lite kortare uppehåll).

Groove

Jag hade aldrig varit på passet Groove på Friskis. Ett lite annorlunda danspass, som ger en lite mer spelrum att fritt spåra ut lite, där det tillåts att ta lite andra steg än vad ledaren gör. Jag trodde att jag skulle tycka att det skulle bli pinsamt, att själv få bestämma lite egna rörelser. Trodde jag var lite konservativ i sådana här lägen. För är det något jag är van vid, så är det att ledaren styr exakta rörelser, och en annan försöker att göra exakt lika dant, och jag har väl kännt mig trygg med det. Men, helt plötsligt var det väl inte så viktigt, att jag inte gjorde exakt som någon annan i gympahallen. Jag brydde mig inte, det kan ha att göra med att jag bara lyckades slappna av och tänka på annat, än vad som har fokuserats på den sista tiden. Och, fram för allt, bara skita i om någon tittade på mig. Passet var störtkul, hur som helst. Längtar till nästa Groove-pass!

Dags för stallet

Måndag och tisdag hade passerat, med jobb, skola för dottern och lite träning. När onsdagen kom var det dags för dotterns ridning igen. Hon fick samma bråkiga häst (ja, bråkig i spiltan iaf), som lugnade ner sig, när väl sadel och träns var på *L*. Dotterns pappa, och hans flickvän kom för att titta på när hon red. Han såg lika trött ut denna gång, om inte något tröttare, och kanske lite mer tankspridd än vanligt, kanske inte så konstigt, direkt?

Mera tumörer

Under dotterns ridlektion, får jag reda på att de har hittat fler tumörer i huvudet, på sidorna. Och, att det inte går att operera. Han verkade nöjd med det, då han är rätt orolig för just en eventuell operation mot sin hjärncanser. Det är så j-a overkligt allt. Min dotters pappa, som för henne är den roligaste och starkaste i världen! Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, men jag kan lova att jag fick kämpa emot en eventuell synbar reaktion, inför honom. Vadå inte kunna operera? Är det positivt? Ja, enligt honom verkade det så. Det viktiga var att han var positiv, och sa till mig... "jag ska genomgå det här, jag måste det"... med en klump i halsen, sa jag "självklart gör du det", och tittade bort, men tvingade mig att möta hans blick, och vara som vanligt. Jag ville inte visa honom, att jag var orolig. Jag såg också, och han berättade att han hade svullnat upp en del, som var en föjd av medicineringen. Han kändes ändå ganska stabil när han var i stallet. Men, igår, torsdag, fick han ett till epilepsianfall, ett som var längre än tidigare.

Efter ridlektionen, pratade pappa och dotter en stund. Sedan åkte vi hem. Dottern hade en kompis med sig, så hon pratade inte så mycket just då om pappa. Utan, det kom senare, då hon ville träffa pappa några timmar på lördag, innan han läggs in på Uppsala lasarett på tisdag nästa vecka, för en biopsi. Han blir i alla fall inlagd en vecka, som det är planerat. Hoppas att allt är lugnt fram till dess, och att det går snabbt till att det blir tisdag.

Jag vet inte riktigt hur dottern tar allt detta. Hon vill oftast prata om pappa, men ibland vill hon inte prata, eller förmodligen orkar hon inte. Hon säger ofta... "det är synd om pappa". Man, kan ju inte annat än att hålla med! Måste ringa stödperson, imorgon och fråga, om det är bra att besöka pappa på sjukhuset eller inte nästa vecka. Det kommer att bli en tuff tid framåt. För hur han än kommer att behandlas mot det onda, så lär det inte bli lätt!

//Magda

Relaterade inlägg:

Behövligt, med lite egentid

Overkligt... Vadå tumör?

Snart kommer dottern hem. Hon har varit hos en kompis över natten, och nu idag, har det varit stallet som har gällt.

Viktigt att få bearbeta

Jag måste erkänna att det har varit behövliga timmar i ensamhet. Att få träna, fika med en vuxen och bara tänka på annat. Istället för att höra dotter prata och undra om pappa hela tiden. Det är självklart naturligt att hon gör det, och viktigt att hon får prata ut. Jag har läst en del om andra anhöriga till canserdrabbade. De som har fått prata ut och blivit informerade, mår mycket bättre, än de som har valt eller tvingats genomgå tragedier i tysthet. Men, det är i och för sig ingen nyhet direkt!

Gårdagen är historia, och om morgondagen vet vi inget...

Det är bara att inse, att gårdagen är historia, om morgondagen vet vi inget. Men något jag har lärt mig hitills är att man ska ta dagarna med glädje medans man har dem, och njuta av småsaker som en god fika med nära och kära, utan att sätta så höga krav om vad som är roligt.

Något som slog mig...

... när jag satt och körde bilen idag, är att när jag köpte min lilla Mercedes A-klass, så har jag plötsligt sett hur många som helst. Innan jag köpte bilen, så såg jag aldrig dessa bilar, antagligen för att jag inte har sett efter. Samma sak är det med männisor som drabbas av canser. Det är ju ofta information om insamlingar till canserfonder, som jag är glad över att jag har betalat pengar till tidigare, men jag har aldrig ändå inte tagit in det på riktigt, märker jag nu! Men, nu, helt plötsligt vimlar det av folk i min närhet, som har anhöriga i cansersjuka, eller har gått bort i canser. Jag har inte kollat i någon statistik ännu, men, jag får känslan av att canser av olika slag är något som ökar hela tiden. Kan det vara miljön som spökar? Ja, ja, egen teori, men, man söker ändå någon förklaring till varför människor drabbas, att det inte kanske bara behöver vara genetiskt.

Pappabesök i morgon, men innan dess, lite lördagsmys

Vi ska hälsa på dotterns pappa imorgon. Han lät lite piggare idag, för att han har minskat ner på medicineringen. Men, när han minskar ner på medicineringen, så ökar risken för de epilepisliknande anfallen. Så jag måste hålla mig i närheten i fall att han får anfall. Men, innan dess väntas dottern hem från stallet, och vi ska lördagsmysa tillsammans. Fläskfilén ligger på köksbänken, redo att bli uppäten tillsammans med några goda tillbehör. Efter middagen blir det naturligtvis final i melodifestivalen. Själv håller jag nog tummarna för Loreen. Dottern har väl tappat sugen på melodifestivalen efter det att Youngblood åkte ut i andra chansen... :)... vem vet, hon kanske röstar på Torsten Flink? för att storebror J, gjorde det förra helgen.

Relaterat inlägg: Overkligt... Vadå tumör?

Ha de gott alla!

Hälsningar//Magda

Det känns så overkligt!

Det blir nog lite konstigt inlägg idag. Säkerligen två, tre veckor sedan jag skrev något. I vanliga fall så slänger jag ju ut något inlägg varje dag. Men, den sista tiden har varit fokus på så mycket annat, eller rättare sagt, jag har inte haft den tiden, att sitta för mig själv, få den ro, till att åtminstone, ha inspiration för att skriva om något.

Vad som faller mig naturligt idag, är att skriva om min dotters pappa, mitt ex. Det var flera år sedan vi separerade. I dag, har han en ny flickvän sedan cirka tre månader tillbaka. De är nykära, och så. Allt, började för dryga tre veckor sedan. Exet var dryg och sur, gav mig en lapp, på vad han tyckte att jag skulle köpa till dottern, hem till honom. Han brukar i vanliga fall vara lite överdrivet glad, så det har alltid varit svårt att veta, om vilket humör han har varit på. Men, nu märkte man att han var riktigt sur. Det var hans umgängestid med dotter, så de åkte iväg, för att åka till farmor på Åland. En kompis till dottern skulle också med över helgen.

Exet utbränd...

Nästa gång jag hör något kring honom, är från hans nya flickvän (flickvännens och min första kontakt). Hon berättar att han har fått ett anfall med ryckningar och fragma kom ut från munnen. De befann sig nu på Mariehamns lasarett. Dottern och hennes kompis var hemma hos farmor. Han blev liggande över helgen, och fick höra att han förmodligen var överansträngd. Det hade blivit lite för mycket. Och, "borderline"-kvinnan (se inlägg "borderline..."), kom på tal, som hade sett till att han blev skydlig till att betala ett högre belopp på någon husskuld. Samt att han hade jobbat hårt på sitt nya jobb. Så det lät ju rimligt, att han vart utbränd. Det kunde kanske vara epilepsianfall också.

Besked om tumör

De åker hem till Stockholm igen. Han är för trött för att ta hand om dottern, och utifall han skulle få fler anfall, var det bäst att hon var hos mig. Dottern kommer hem, och är orolig. Pappa, hade sällan lämnat henne tillbaka, efter ett par dagar, om han inte var tvungen att gå på jobb. Jaha, hur skulle jag hantera detta? Självklart säger jag, att doktorn fixar det här, han får någon medicin, så att han ska slippa få anfall (vi tror nu att det är epilepsi han har åkt på). De är hemma ett par dagar, innan nästa anfall kommer. Nu kör de en magnetröntgen, och får fram att han har en elakartad hjärntumör, och inget epilepsi. Men, att epilepsiliknande anfall kan komma att uppstå, men, att man ofta medicinerar  mot symptomen.

Exet grät när han pratade med vår dotter, vilket fick henne att bli ännu mera orolig. Alla reagerar på olika sätt, och han kunde inte hålla tillbaka. Han blir kvar ett par dagar på sjukhuset. Och, de skickar röntgenplåtarna till Uppsala, där de ska kika närmare. När helgen kom och var förbi, hade han totalt fått sex anfall på dryga veckan. Låter inget vidare. Jag börjar se allvarlet i det hela, och de värsta tankarna dyker upp. Men, här gäller det att vara positiv, att detta går att fixa. I veckan gjorde han ett ryggmärgsprov, som visade att han åtminstone inte har någon infektion i kroppen, men i samma veva, får han reda på att han har en ytterligare tumör även i bakhuvudet, den första satt centralt i framhuvudet. Han var så pass ok, att hans flickvän kunde köra honom till riskolan, för att se dottern rida. Men, jag som har varit tillsammans med honom i många år, såg hur tom hans blick var, jag menar, riktigt tom! Idag, fredag, ska han göra fler prover, och få mer information om vad det hela handlar om. Men, förmodlgen blir det en operation inom kort.

Många frågor från dottern

Om, nu någon form av Gud finns, så får man hoppas att han gör vad han ska! Är jag dum eller? Om han fanns, så skulle väl inte allt elände i världen hända! F-n, han är bara 45 år. Allt är så overkligt! Men, jag, måste ju kunna hantera vad som händer, för min egen del, fast, främst, måste jag nog prata med något proffs, om hur jag ska hantera dotterns oro framöver. Dottern ställer en massor av frågor dagligen. "Har pappa canser? Kan han dö? o s v". Jag har hört att man ska hålla sig så nära sanningen som möjligt, men jag vet ju inte riktigt vad som händer ännu. Skolan är informerad, och hon har fått vara flexibel med närvaron i skolan. Hon är elva år, och förstår massor, dessutom, lyssnar hon på allt jag säger, när jag pratar med någon om detta. Hon är i skolan nu, så jag fick chansen att sätta mig ner, ringa min mamma och skriva lite. Nu är det i alla fall helg, och hon ska vara med en kompis i stallet, så hon får annat att tänka på. Och, så har hon fått vara med mig på Friskis. Hon gillar att stå med i receptionen, och dela ut nycklar till värdeskåpen, säga hej och hej då, till de som tränar... *L*.

Nu är det bara att invänta mer besked, men tills vidare, kan vi bara försöka leva på som vanligt... ta en dag i taget, helt enkelt!

//Magda