magda publicerar

 

Jag har i hela mitt liv varit en av de tre syskon, som sett till att ha kontinuerlig kontakt med vår mamma. Jag är den enda dottern, vilket ofta kan te sig naturligt, att vi tar på oss det ansvaret. Men, tro mig, jag har försökt att få med mina bröder i det hela, och faktiskt blivit rätt sur över situationen många gånger.

 

Varför tar jag upp det här då? Jo, för att till slut så fick jag nog, allt stod mig upp i halsen. VARJE GÅNG, jag ringde henne, och lät glad... HEJ mamma! Hur är det? Förr lät svaret glatt tillbaka, "hej, det är bara bra!". De sista två åren, har det låtit följande... en låååång suck... (oj tänker jag, det hörs att jag inte har ringt på några dagar), efter sucken... en offerröst som säger... "jo, det är bra!"... Jag fattar ju direkt, när jag hör sucken, att detta samtal inte blir så långvarigt! Jag är sur redan i min andra mening... men, jag visar det inte. När jag lägger på, så vet jag att nästa samtal blir lika jobbigt, för att jag är inte ett dugg sugen på att ringa henne inom kort!

 

Ibland, så orkar jag inte vara rar, utan frågar rakt ut "är du sur?", och hon säger "nej, men, du skulle ringa igår". Okey, tänker jag, skulle jag??? Men, är det fel på din telefon? frågar jag henne då!! Och, så slutar samtalet väldigt kort därefter. Hon räknar med att jag ringer VARJE DAG! VEM hinner det??? Jag är ensamstående med ett hemmavarande barn, jobbar heltid, tränar och vill också klämma in en fest eller en utgång här och där. Jag varken hinner eller har lust att ringa, eller sitta hos mamma jämt. Jag är där och hälsar på, så hon är inte övergiven. Dessutom har hon fått färdtjänst, så att hon bl a kan hälsa på sina barn!

 

Nu har det gått så långt att jag inte bjuds hem till henne, vid familjeträffar. Hon försöker straffa ut mig tror jag... men, jag har bara en skön paus från henne! Nu tänker du säkert... "usch, vad elakt det låter"! Det kan hända, men jag skriver nog bara vad många känner. Jag vet att jag inte är ensam med att ha en "offermamma", som tycker synd om sig själv, för att hon känner sig ensam.

 

När mina äldre söner väl ringer, så låter jag glad, jag vill inte att de ska tycka att det är pest att ringa mig, för att jag är sur, och känner mig övergiven! Jag har känt av den känslan, och är inget jag vill dela med mig till mina barn!

 

Trots, min galla över min sura mor, så älskar jag henne högt! Men, hur mycket negativitet orkar man med? Till en viss gräns antar jag! Jag vet att min mamma inte läser detta... men, ställer frågan ändå... Betydde inte de 30 åren jag alltid hörde av mig ofta något? Då jag var en trogen dotter? När mina bröder håller sig undan, säger hon alltid... "ja, de mår säkert dåligt nu, eller jobbar mycket"... eeeehhh... ok?!?! Ibland är det surt att vara den enda dottern i familjen! Men, nu är det en jättefin söndag, så inga sura miner idag inte! :-)

 

Ha det gott! //Magda