Jag kan behöva hjälp med stylingen idag
När jag tog på mig, tänkte jag "vem bryr sig? Ingen kan ju ändå inte se mig här i min lilla vrå". Men, jag delar med mig i alla fall! :-)
Men, jag undrar lite, om man tar på sig plagg, efter hur man känner sig för dagen? Ja, ja... jag lovar, jag tänker inte kliva utanför dörren så här! Eller? :-)
Ha en toppendag alla!
Magda
Ja, nu är jag på hugget...
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om personer som upprepat visar dåliga egenskaper... Nu har det hänt igen... på jobbet (anstalten) alltså! Jag blir så trött, på sådana människor. Den här gången handlar det om en person som bara ser till sitt, och det funkar ju inte på en arbetsplats som vår. Där vi arbetar i en stor grupp, och måste ha en viss bemanning! Vi kan kalla personen "H".
En säkerhetsrisk
Tidigare handlade det om en person, som knappt sa "hej" på morgonen, men som var lite "skitzofren", för ibland var hon hur gullig som helst. Privat, kan man ju välja bort sådana här personer ur sitt liv. Men, på jobbet är det ju inte lika lätt.
Det började med att jag sa till den här "H", att säga till när "H" lämnar avdelningen, så att man har koll på sina kollegor hela tiden. Och, det är en standardregel vi har för att inte äventyra säkerheten. "H" gick direkt i försvarsställning, och menade på att "jag sa visst till". Vi bägge som satt i rummet, tittade förvånat på varandra, och undrade om vi bägge hade tappat hörseln. Ja, ja.. det hela hade kunnat slätats ut om "H" hade sagt.. oj, ja men visst, det ska jag tänka på. Alla kan vi ju göra misstag, men här handlade det mera om att gå och göra på sitt eget lilla vis.
När jag märkte en viss upprördhet hos "H" över sitt eget felande, men inte ville erkänna det, sa jag bara "du, jag fattar inte varför vi tjafsar om detta? Det är ju en standardregel, och inget annat!" "H" bara vände och gick ner och gjorde ensamarbete IGEN!!! Jag vet att jag kan vara bitig (till otrevliga personer), och "H" fixade inte det, utan bara drog! Senare, när jag var iväg på ett möte, sa "H" till en annan kollega "hon ska inte lära mig jobbet!". Nähä.. vem ska då lära ut jobbet, om inte de kollegor som har betydligt längre erfarenhet? Speciellt som personen varit hos oss i två veckor bara! Ja, ja, det var första gången det!
Måste ha lunch vissa tider
Nu är det så, att "H" har en sjukdom, och vissa måltider måste enligt "H", ätas specifika tider. Men, det fungerar inte, att bara gå iväg, när man vill, då vi måste se till bemanningen. "H" väljer en dag att gå en udda tid, och jag förklarar, att det inte fungerar, för att vi brukar ha möten och andra aktiviteter vid den tiden. Men, sa, jag... "du kan ju äta när du vill både före och efter din lunch, det är ju bara att du tar ett mellanmål när du vill". Jag såg att hon började koka, och sa någonting i stilen med "...ja, men, jag måste.. du ska alltid"! Ska alltid vadå? ...sa jag... Nu är det inte jag som har satt dessa rutiner, utan hela gruppen, och har haft dessa de senaste två åren, så slutdiskuterat! "H" går iväg denna gången också! Sur som en ättiksgurka! Så där ja, ytterligare en person som anser sig, ha rättigheter att förpesta tillvaron för andra!
Nu kan "H" säkert vara trevlig också, och jag tror att det kan handla om missförstånd. Hur "H" hör, hur jag säger, och att hon förmodligen tar det som en order! Det är absolut ingen order, då vi alla är vana att kolla varandra, av säkerhetssynpunkt! Kanske har personen bara har valt fel yrke? Vad vet jag?
Det intresserar mig lika mycket som det irriterar mig..
... att personer beteer sig så här! Varför, är vi så olika, i sociala sammanhang? Jag hade inget svar på det i mitt förra inlägg heller! Fast det beror väl på våra olika bakgrunder, erfarenheter, språksvårigheter och olika kulturer.
Nu vill jag inte ha några missförstånd! NEJ, kära kollega, du behöver inte ta åt dig! "H" följer garanterat inte min blogg.
Tidigare handlade det om en person, som knappt sa "hej" på morgonen, men som var lite "skitzofren", för ibland var hon hur gullig som helst. Privat, kan man ju välja bort sådana här personer ur sitt liv. Men, på jobbet är det ju inte lika lätt.
Det började med att jag sa till den här "H", att säga till när "H" lämnar avdelningen, så att man har koll på sina kollegor hela tiden. Och, det är en standardregel vi har för att inte äventyra säkerheten. "H" gick direkt i försvarsställning, och menade på att "jag sa visst till". Vi bägge som satt i rummet, tittade förvånat på varandra, och undrade om vi bägge hade tappat hörseln. Ja, ja.. det hela hade kunnat slätats ut om "H" hade sagt.. oj, ja men visst, det ska jag tänka på. Alla kan vi ju göra misstag, men här handlade det mera om att gå och göra på sitt eget lilla vis.
När jag märkte en viss upprördhet hos "H" över sitt eget felande, men inte ville erkänna det, sa jag bara "du, jag fattar inte varför vi tjafsar om detta? Det är ju en standardregel, och inget annat!" "H" bara vände och gick ner och gjorde ensamarbete IGEN!!! Jag vet att jag kan vara bitig (till otrevliga personer), och "H" fixade inte det, utan bara drog! Senare, när jag var iväg på ett möte, sa "H" till en annan kollega "hon ska inte lära mig jobbet!". Nähä.. vem ska då lära ut jobbet, om inte de kollegor som har betydligt längre erfarenhet? Speciellt som personen varit hos oss i två veckor bara! Ja, ja, det var första gången det!
Måste ha lunch vissa tider
Nu är det så, att "H" har en sjukdom, och vissa måltider måste enligt "H", ätas specifika tider. Men, det fungerar inte, att bara gå iväg, när man vill, då vi måste se till bemanningen. "H" väljer en dag att gå en udda tid, och jag förklarar, att det inte fungerar, för att vi brukar ha möten och andra aktiviteter vid den tiden. Men, sa, jag... "du kan ju äta när du vill både före och efter din lunch, det är ju bara att du tar ett mellanmål när du vill". Jag såg att hon började koka, och sa någonting i stilen med "...ja, men, jag måste.. du ska alltid"! Ska alltid vadå? ...sa jag... Nu är det inte jag som har satt dessa rutiner, utan hela gruppen, och har haft dessa de senaste två åren, så slutdiskuterat! "H" går iväg denna gången också! Sur som en ättiksgurka! Så där ja, ytterligare en person som anser sig, ha rättigheter att förpesta tillvaron för andra!
Nu kan "H" säkert vara trevlig också, och jag tror att det kan handla om missförstånd. Hur "H" hör, hur jag säger, och att hon förmodligen tar det som en order! Det är absolut ingen order, då vi alla är vana att kolla varandra, av säkerhetssynpunkt! Kanske har personen bara har valt fel yrke? Vad vet jag?
Det intresserar mig lika mycket som det irriterar mig..
... att personer beteer sig så här! Varför, är vi så olika, i sociala sammanhang? Jag hade inget svar på det i mitt förra inlägg heller! Fast det beror väl på våra olika bakgrunder, erfarenheter, språksvårigheter och olika kulturer.
Nu vill jag inte ha några missförstånd! NEJ, kära kollega, du behöver inte ta åt dig! "H" följer garanterat inte min blogg.
//Magda
Relaterat inlägg: Dubbla personligheter... sur eller glad 2012-03-18
</div>
</div>
Känsligt angåede våra mammor
Ja, jag tänker nu ta upp det här med lite äldre mammor, när de inte har något "eget" liv längre, utan hänger upp det på sina barn! Dessutom, undrar jag om det inte går att ringa ut från deras telefoner? För de sitter bara och väntar på att bli uppringda!!! STOPP, STOPP, jag pratar naturligtvis inte om ALLA mammor. Nej, men jag vet att det finns en del bittra, sura och ensamma mammor där ute. Pappor säkert också för den delen. Men, min finns inte längre i livet, så jag slapp den eventuella sidan av honom.
Jag har i hela mitt liv varit en av de tre syskon, som sett till att ha kontinuerlig kontakt med vår mamma. Jag är den enda dottern, vilket ofta kan te sig naturligt, att vi tar på oss det ansvaret. Men, tro mig, jag har försökt att få med mina bröder i det hela, och faktiskt blivit rätt sur över situationen många gånger.
Varför tar jag upp det här då? Jo, för att till slut så fick jag nog, allt stod mig upp i halsen. VARJE GÅNG, jag ringde henne, och lät glad... HEJ mamma! Hur är det? Förr lät svaret glatt tillbaka, "hej, det är bara bra!". De sista två åren, har det låtit följande... en låååång suck... (oj tänker jag, det hörs att jag inte har ringt på några dagar), efter sucken... en offerröst som säger... "jo, det är bra!"... Jag fattar ju direkt, när jag hör sucken, att detta samtal inte blir så långvarigt! Jag är sur redan i min andra mening... men, jag visar det inte. När jag lägger på, så vet jag att nästa samtal blir lika jobbigt, för att jag är inte ett dugg sugen på att ringa henne inom kort!
Ibland, så orkar jag inte vara rar, utan frågar rakt ut "är du sur?", och hon säger "nej, men, du skulle ringa igår". Okey, tänker jag, skulle jag??? Men, är det fel på din telefon? frågar jag henne då!! Och, så slutar samtalet väldigt kort därefter. Hon räknar med att jag ringer VARJE DAG! VEM hinner det??? Jag är ensamstående med ett hemmavarande barn, jobbar heltid, tränar och vill också klämma in en fest eller en utgång här och där. Jag varken hinner eller har lust att ringa, eller sitta hos mamma jämt. Jag är där och hälsar på, så hon är inte övergiven. Dessutom har hon fått färdtjänst, så att hon bl a kan hälsa på sina barn!
Nu har det gått så långt att jag inte bjuds hem till henne, vid familjeträffar. Hon försöker straffa ut mig tror jag... men, jag har bara en skön paus från henne! Nu tänker du säkert... "usch, vad elakt det låter"! Det kan hända, men jag skriver nog bara vad många känner. Jag vet att jag inte är ensam med att ha en "offermamma", som tycker synd om sig själv, för att hon känner sig ensam.
När mina äldre söner väl ringer, så låter jag glad, jag vill inte att de ska tycka att det är pest att ringa mig, för att jag är sur, och känner mig övergiven! Jag har känt av den känslan, och är inget jag vill dela med mig till mina barn!
Trots, min galla över min sura mor, så älskar jag henne högt! Men, hur mycket negativitet orkar man med? Till en viss gräns antar jag! Jag vet att min mamma inte läser detta... men, ställer frågan ändå... Betydde inte de 30 åren jag alltid hörde av mig ofta något? Då jag var en trogen dotter? När mina bröder håller sig undan, säger hon alltid... "ja, de mår säkert dåligt nu, eller jobbar mycket"... eeeehhh... ok?!?! Ibland är det surt att vara den enda dottern i familjen! Men, nu är det en jättefin söndag, så inga sura miner idag inte! :-)
Ha det gott! //Magda
Konstig känsla jag har nu...
Jag har varit så sugen på att skriva massor, men inte hunnit! Har jag inte jobbat, så har jag tränat, flyttat och nu på sista tiden, har jag varit sjuk i ett par omgångar. Jag borde istället för detta inlägg, kanske istället skriva om hur kul jag hade det. med tjejgänget i Budapest förra helgen. En weekendresa som verkligen, gav valuta för pengarna. Men, jag tror att jag återkommer angåede det, imorgon, eller en annan dag. Nää, jag vill bara lätta på trycket lite!Just nu, har jag en sådan konstig känsla! Det kanske beror på, att jag inte vet så mycket om framtiden. Jag vet egentligen bara vad som händer under november, och lite i december. I alla fall på jobbfronten. Ja, jo, jag vet! Det är ju självförvållat. Jag har ju själv valt att säga upp mig! Jag är inte direkt orolig för det ekonomiska, för vill man jobba, så finns det jobb!
Det påverkar naturligtvis mitt kärleksliv
Ja, hur går det egentligen med kärlekslivet? Det som alla förväntar sig, att man ska ha ett! Det är ju faktiskt lite så. Just nu, tar jag en dag i taget, och får se vad som händer. Börjar man fokusera för mycket, så skiter sig allt ändå. Tiden får visa vad som händer helt enkelt! Just nu, måste jag få tid till att fundera ut vad jag ska göra i framtiden... haha, ja, jobba så lite som möjligt, och ändå tjäna mycket kosing, är ju det optimala! Nä, det blir nog att jobba hårt, men det måste vara ett roligt jobb, mitt nästa jag satsar på!
Hursomhelst, så har jag nog inte så mycket känslor till övers just nu... lite tom på sådant bränsle, men klart, så behöver man ju i alla fall någon som bryr sig. Och, jag har tur, att det finns så många fina och glada vänner i min närhet! Fast jag märker att många tror att jag är någon form av en superwoman, vilket jag inte är! Tro nu inte att jag är deprimerad, av allt detta skrivande! Nej, så är det INTE! Jag är inte en sådan person, som går och väntar på höstdepressionen! Det är nog bara så att dessa tio månader under detta år har varit så intensiva, utan en enda paus, har jag bara kört på.
Jag har inte vantrivts med att vara fullt sysselsatt. Nej! Tvärtom, jag har varit lycklig under hela tiden. Men, det tar tydligen på "super"krafterna att vara lycklig också. Jag har tränat flitigt, och därmed gått ner massor i vikt, vilket har gjort, att jag har känt/känner mig lite fräschare. Framför allt så har jag varit bra mycket piggare på köpet. Jag har vid flera tillfällen känt mig som en j-a maskin, om man får säga så?
Men, nu har något hänt verkar det som. Precis, som om lite av mina "super"krafter har gett vika (bara lite). Så jag får nog lyssna på kroppen, och ge den lite andrum. Har ju faktiskt minskat träningen till ett par gånger i veckan under oktober. Men, jag ska erkänna, att jag hela tiden tänker.. Nej, snart, måste jag komma igång igen, och träna hårt! För det är ju så, att jag mår så bra av träningen!
Nä, ha det gott alla! //Magda
En nystart i livet
Den sista tiden har varit turbulent! Och, på det, en massa känslor utan uppehåll för en man, som först förgyllde min vardag, men övergick till att hålla mig vaken om nätterna. Det funkar ju inte i längden! Hur som, så resulterade nog allt detta, till att jag blev sjukskriven i en vecka... jo, jag var förkyld, men det blev jag nog för att min kropp sa ifrån helt enkelt. Mitt i flytten/sjukskrivingen, fick jag tid att tänka/känna efter, så jag tar ett beslut, och det är att säga upp mig på jobbet. Det beslutet ångrar jag inte (ännu iaf).
Ni som har följt mig tidigare, kanske vet att jag arbetar på en anstalt. Förvisso tar intagna en stor del kraft från en, men dem ingår ju i själva arbetet! Det som mest fick mig att ta detta beslut, var nog det trista statliga tänket. Allt tar nämnligen "100" år, att genomföra, och lite annat "skit" som inte passar på mig. Jag kommer att sakna mina arbetskamrater, men, jag har löst det, med ett avtal på en timanställning, vilket gör att jag fortfarande kommer att ha med detta arbete att göra framåt. Jag ska till och med prova att jobba nätter. Sen kan jag ägna mig åt andra uppdrag som jag tycker är givande!
Ja, ja... nu har jag i alla fall flyttat till Täby från Åkersberga, och sagt upp mig från min trygga (ekonomiskt) statliga anställning. Och, det är faktiskt första dagen på flera månader som jag har fått skrivlusten tillbaka. Något som jag sysselsatte mig en stund dagligen tidigare.
Flera större händelser inom loppet av några månader kan nog vara för mycket för de flesta, samtidigt som man ska vara en bra förälder under tiden. Nya, jobb väntar.. kanske blir jag egen igen.. vi får väl se!
Så, just nu, lite utmattad, är jag redo att kliva in i min nya värld, och jag tror att den blir bra!
Må gott, alla där ute!
//Magda
