magda publicerar

Inkonkandes med varsin välpackad dragväska, tar vi oss in i porten på Kungsholmsstrand, kliver in i den gamla gallerhissen, skrattar lite och undrar om hissen skall orka dra oss upp till femte våningen. Ett konstigt burrande ljud hörs i hissen, ett ljud som i vanliga fall inte brukar låta! Lite oroligt fnissar vi, och åker upp i den gamla gallerhissen....  Det låter fortfarande fast vi har stigit ur... Hm, säger jag, och frågar vad hon har i väskan. Hon föll direkt i skratt, och hulkade fram att det var hennes eltandborste som hade startat *S*. Jo, jo, tänkte jag... inga burrande apparat i vår delade hytt på Birka Paradise, tack!

Ett par timmar senare, var det dags att bege sig till slussen. Min rygg var inte riktigt ok, men jag hade tagit en tablett, så jag var lite rörligare, än för ett par timmar tidigare. Glad i hågen säger jag till min vän, att vi ligger fyra minuter före tidsplanen. Väl halvvägs till tunnebanan Fridhemsplan, brister jag ut, att jag har glömt min långa svarta favoritkofta, den bara måste med, och hänger i hallen. Min vän fattar direkt, att det inte är någon idé att det är jag som går tillbaka, så hon gör en hjälteinsats och springar tillbaka till lägenheten. Nu försvann de fyra minuterna vi hade till godo...

När vi nästan är framme vid tunnebanan, brister min vän... "fan!, jag har glömt mina smycken", men, vad gjorde det, Kicks, låg framför oss, så ett öronhängesfynd gjordes inom två minuter. Så, efter att ha köpt lite snacks, satt vi strax på tunnebanan, på väg mot den stora, stora båten, med endast 500 gäster.

Vi tänkte att det kanke inte var en så rolig hytt vi hade fått, så vi beger oss direkt och kollar om vi inte skulle kunna uppgradera lite. Han responsar direkt med att vi måste betala mellanskillnad... som, om vi inte fattade det. Ni måste också vänta tills klockan har blivit 18.10, innan jag kan göra något, säger han, ungefär som om båten var fullbokad. Vi struntade i att byta hytt, och lotsade oss fram till vår hytt, som var rätt fräsch... dessutom, var den gratis, så det kändes finemang. Efter ett par puderdrag i ansiktet, satte vi mål mot restaurangen, där vi skulle äta i lass, ur det svenska smörgåsbordet. Lite illamående efter tabletten, undvek jag fet lax och röror..., hittade en hel del annat fräscht att äta, och så vin, så klart, lite vin skulle få bort min stelhet i ryggen. Fast vi hann inte dricka så mycket, vips, sa det, så hörde vi en inte allt för nykter man bredvid, som uttryckte sin beskvikelse över att de hade stängt vin- och ölkranarna för denna sittning.

Efter all mat, blev vi nu lite trötta, och kände för att vila en halvtimme. Sen åkte Spotify på. En smartphone tillsammans med en påkopplad "braig" högtalare, som jag hade införskaffat speciellt till sådana här ändamål. Och, med lite mer puder i ansiktet och nya kläder på, tänkte vi, "nu jäklar"!... Nä, skämt åt sidor, ingen idé att ha några förväntningar här inte, det hade vi redan insett!

Vi hade det jättetrevligt under kvällen, pratade om ditt och datt. Senare minglade vi mellan karaokebaren och dansbandsdelen. Ställde oss en stund vid roulettbordet, satsade som vanligt på nummer 32. Jag försöker vinna storkovan på det numret varje gång. Borde ge upp, då det var 10-15 år sedan, jag vann på det numret. När klockan närmade sig ettslaget, kände vi oss nöjda. Själv ville jag nu vila min rygg, och min vän var trött efter arbetsveckan. Det kändes som att alla andra var par och skulle inte sakna oss de sista två timmarna. För att skämta lite med killen i receptionen, sa vi nu att vi ville byta till en finare hytt. Det går väl bra sa han, "för en tusenlapp!" Jo, jo, sa vi, och gick över till att fråga när frukosten började serveras. Han hade verkligen ingen humor den killen. Priset hade tydligen gått upp...  ja, ja, trist kille! Borde kanske ha frågat om han ingick i priset? Eller NOT!!!

I morse åt vi en jättefrukost, hade som tur fribiljetter till den också! Sedan lade vi oss i flera timmar, snackade lite och sov om vart annat. Avklarade taxfreen, sen tillbaka till Kungsholmen för att tillreda en trevlig nyårsmeny.

Gott Nytt År! //Hälsningar Magda

Vaknade rätt tidigt idag... lika bra det, jag har ju lite att göra, med tanke på att allt går lite sakta för mig just nu. Ryggen är inte som värst, men jag måste vila ibland, för att inte behöva tvångsvila och ta piller som gör mig illamående. Packa och packa, herregud, jag ska vara borta i ett enda dygn, ja, två kanske då, om jag orkar vara kvar i stan över nyårsafton. Det är inte så troligt, känner mig trött redan, men, jag kan ju inte bara sitta hemma.

 

Kul, nu ringde precis exet, och meddelar mig att det bara är 500 bokade personer på kryssningen vi ska med. Ja, han jobbar på Birka Paradise, båten vi ska åka med. Det är tydligen så, att det ska vara cirka 1000 personer bokade för att det inte skall kännas tomt på båten. Skit samma tänkter jag, jag måste ändå ta det hyfsat lugnt, och servisen lär ju vara utöver det vanliga då! Eller? Jag ringer upp min vän för att kolla om hon tycker att det är för lite folk bokat, men hennes kommentar blev.... "äsch, vi kör, det kan bli trevligt ändå". Så vi kör alltså!

 

Haha, ja, vi får se. Med tanke på vilken hög och god servis vi ska få, och med snygga grabbar i bandet att titta på, så vad kan vara sämre än det? Men, shit! Vi lär bli så få, att våra ögon möts med bandets smöriga blickar... fy, musiker, är nog det värsta folkslag som finns, ja, i alla fall när de håller på som värst, och det gör ju de flesta, som jag upplevt det. Det måste ju bara vara ett par stackare av 100 som håller sig till frugan sin. Men, hua, även de trogna har fotfarande det där sliskiga leendet, och klär av en kläderna-blick, som bara en dansbandsmusiker kan ha... dansband och dansband... ja, dansband med en popvariant. Nej, det får bli pianobaren, kanske. Och, så har vi lilla Sandra från Idol (tror jag) som ska köra lite schlagers. Ja, vi kan ju alltid lyssna lite på den lilla sångfågeln.

 

Ok, nu packa, fixa naglar och ta ett varmt bad... jag behöver ju bara fem timmar för det, om jag inte vill stressa (ler). Men, ser nu på klockan att jag har mindre än fyra timmar på mig. Så om jag nu ska njuta av god mat ikväll, är det nog bäst att jag sätter lite fart..! Ska bli spännande att se vart den tomma kryssningsbåten kan erbjuda oss ikväll, och kanske, kanske blir det lite skoj ändå.... :-)

 

Ha en härlig fredag... återkommer angående den kommande fredagskryssningen!

 

/Magda

Hjälp, borde jag kanske känna, men NEJ, jag är en person som aldrig har brytt mig om att fira det nya året. Inte sedan jag fyllde 30 i alla fall. Nej, ingen ålderskris, men varför fira det som komma skall, i stället för att leva i nuet.

 

Jag har under hösten legat sjuk om vart annat. Det började med en fotoperation (en hallux valgus), som tog hyggligt lång tid att repas ifrån. Hur ont kan en fot göra egentligen? Jo, väldans ont. Det är ju svårt att hålla en fot stilla, om man skall föra sig framåt. Bara att ta sig till jobbet blev en utmaning. Och som ett brev på posten, så gjorde sig diskbråcken påmind, då jag under flera veckor hade felbelastat ryggen. Ja, nu blev arbetsgivaren måttligt road av min frånvaro kan jag tänka, men vad kan jag göra åt saken? Inget! Tillräckligt trist att gå hemma och dessutom förlora fleral tusenlappar i intäkter per månad. För att krydda på allt lite, under min sista sjukskrivning, så åkte jag på någon form av virus och efter det en magsjuka.

 

Ja, som kvinna, nu runt jul, var jag samtidigt illamående, hade feber och frossa, orörlig pga ryggsmärt och MENS på det. Hur mycket kan man råka ut för samtidigt. Ok, nu har förkylningen och mensen försvunnit, bara lite illamående och minskad ryggsmärta, så känner jag mig hyffsat pigg. Tablettfri dag, är toppen, tradolan, är rena drogen, och ingenting man bör inta om det inte gör jäkligt ont.

 

Just det, nyår var det ja! Jag hade lite fribiljetter till Birka Paradise, som skulle gå ut innan årsskiftet. Ringer upp en vän, som absolut blir sugen på att åka iväg. Så, nu är det bokat... haha... dagen före nyårsafton. Då vet jag nog, hur det blir för min del. Istället för att fira nyårsafton på Kungsholmen, eller liknande, så blir jag väl så trött efter båtresan att jag som vanligt ligger och sover vid 24-slaget. Ärligt, så kommer jag inte ihåg när jag var vaken sist, då klockan ringer in ett nytt år.

 

Jag har precis avslutat en relation, ja, om man nu kan kalla det en relation, "friend with benefits". Till slut, så är det roliga, inte så roligt längre. Ja, det blir liksom inte lika rättvist, på vem som vill ha förmåner och umgås, och vem som inte vill det lika mycket längre. Jag ska berätta mer om den relationen längre fram.

 

Det ska bli skönt att bara åka iväg och äta och dricka lite gott. Ta det soft, för det lär ju inte vara så många som har bokat in sig på en kryssning dagen före nyårsafton. Vi får se, hur det blir med det. Återkommer, om det finns något skoj att berätta.

 

Kul att du tittade in, och välkommen tillbaka! //Magda

Frågan är om det är en bra idé att leta, efter Mr Right, och sluta att leva ut? Kanske läge, att sluta moralisera?

 

Om man nu dejtar, genom att bara slänga sig ut, utan skyddsnät, är det nog bäddat för, att man blir knäckt. Alltså, man ska inte leta efter "Mister Right" (mannen i ditt liv), utan man ska söka "Mannen för stunden". Om, han är något att ha, så kommer det där "för stunden" att falla bort, alldeles av sig själv. Och till dess har man kul ihop. Allt handlar kanske, om att INTE ta saken för seriöst?

 

Det här låter ju nästan för bra, för att vara sant. Tänk, om vi alla singlar, slutade upp med att leta efter "Mister Right" och "Miss Right"? Tanken låter bra, som jag tycker att vi ska eftersträva! Jag ska inte sticka under stolen, med att jag inte är där ännu. Men, saker som man tänker på mycket, kan en dag bli verklighet!

 

Dags att sluta leta efter Mr Right!

 

Det måste ju vara bra att vara singel ett tag. "Hitta sig själv" igen, innan man ger sig in i en ny relation... för mig tog det en väldigt lång tid...

 

Att bli ihop med någon som att har separerat precis, är egentligen helt galet. Den vanligaste kommentaren brukar, vara att: ja, men vi har varit på väg i två år att separera. Jo, det må vara hänt. De kanske bara inte hade kommit till skott med att gå skilda vägar, och bara levt ihop som vänner  på slutet. Men, även en sådan separation, en så kallad "bra" separation, där båda parter är överens om att gå skilda vägar, så är det ändå en fas man måste genomgå innan man ger sig in i en ny relation. Helt enkelt, fundera på vad det var, som fungerade, och inte fungerade i relationen. Det kan vara tankar som räddar nästa relation!

 

För mig personligen så tog det två år, innan jag egentligen var redo för en ny relation. Jag hörde någonstans att två semestrar och två jular i singellivet, gör att man sedan är mer redo för en ny partner. Det tycker jag låter väldigt sunt.

 

Om, man nu tänker sig de som ständigt ger sig in i en ny relation, väldigt tidigt, eller direkt i anslutning till att precis ha separerat, eller ännu värre, innan separation, för att leta efter någon ny! En sådan person är nog bara väldigt rädd för att bli ensam, och vågar inte se in i sig själv ordentligt. Frågan är om en sådan person, fortsätter att göra samma misstag relation efter relation? En relation, ger en både positiva och negativa erfarenheter, som man bör rannsaka, och välja ut, vad som fungerar, att ta med sig  in i nästa relation. Alltså, att man har lärt sig någonting, och kan bli en ännu bättre partner,för kommande relation.

 

Rykten säger att män har mer bråttom in i en ny relation, emedan kvinnan behöver mer tid, för att "hitta sig själv" igen, som det så tjusigt heter. Det må vara hänt, att de är så. Men, det säger sig ju självt, att även mannen behöver "hitta sig själv" igen. För hur det än är, så är det vissa "sår", som man behöver ta itu med. Alla formas vi medvetet eller omedvetet i en relation. Så, det kan vara värt att ta den tid det behövs, som sagt för att "hitta sig själv" igen!

 

Spontantitet

 

Har du någonsin frågat dig själv, om du är spontan? Och, i så fall, vad innebär det? Jag trodde att jag var spontan, men jag tar nog tillbaka det!

 

Vad är spontanitet? Det första jag tänker på är, en person som gör något omedelbart, direkt efter att tanken har farit igenom huvudet. Och att en spontan eller impulsiv person ofta, gör sina handlingar otvunget.

 

Att vara spontan kan ju vara på både gott och ont! På gott - när det blir något kul av det. På ont - när det inte alls blir vad man har förväntat sig, därför att man inte har tänkt till riktigt innan handling. Men oftast tror jag, att vi förknippar någon som är spontan, också är en glad och härlig person. Någon som drar med sig andra i något roligt.

 

Jag brukar kalla mig själv för spontan. Men, hur spontan är jag egentligen? Är det för att jag oftast bokar in en sista minuten resa, för att jag inte gillar att vänta på en resa en längre tid? Och, för att jag inte bokar i god tid, så  kommer jag heller inte längre än till Bulgarien, Kroatien eller Grekland!! Det är ju inte lika upphetsande!

 

Det mest spontana jag har gjort det senaste halvåret, förutom resan till Kroatien i augusti, var att jag tog en krogrunda med en man, dagen efter att vi hade fått kontakt. Då kände jag mig otroligt spontan. Det kunde ju, lika gärna varit en sådan där dejt, då man bara vill vända i dörren direkt. Men, så var det inte. Intuitionen kändes rätt denna gång, som tur var. Ok, vi blev ju inte ihop direkt. Men, jag hade i alla fall en kul kväll med en rolig person, som jag mycket väl skulle kunna ha en kul krogrunda med igen. En spontanitet på gott, alltså!

 

En situation, som krävde att jag skulle vara riktigt spontan, var när jag för ett par månader sedan blev erbjuden att hänga med i en killes jaktlag (via en dejtingsida). MEN, det var en spontanitet som var alldeles för mycket för mig (och förmodligen för de flesta). Jag hade ju aldrig träffat honom! Och, inte hade aldrig jagat tidigare. Tid fanns inte för att hinna lära känna varandra, för att han bodde i en annan stad. Det var bara att säga tack, men nej tack!

 

Men, oj, under andra omständigheter, så hade det nog varit superkul, att få smyga omkring och invänta de stora älgarna. Jag såg mig själv i kamouflagefärgade kläder och keps. Dricka whisky med grabbarna och få vara, så där riktigt grabbig!

 

Nej, jag är nog bara en feg "spontan" person. En RIKTIGT spontan person göra nog mycket galnare saker än vad jag gör, men har förmodligen också ångrat sig vid några tillfällen.

 

 

 

 

Önskemål och Krav

 

Den "perfekta" partnern!!! Själv kom jag spontant på nio önskemål. Har vi för höga krav och önskemål, idag i vårt sökande av en ny partner?

 

Ibland undrar jag om man ställer för höga krav i sitt sökande av en ny partner? Jag tror att jag kan tala, för många singlar, när jag säger att vi vill ha vissa önskemål uppfyllda hos den "perfekta" partnern. När jag tänker efter så blir det en hel del önskemål. Spontant kommer jag på nio önskemål på min eventuellt blivande partner.

 

1. Han får inte gå omkring med en önskan om att vilja ha fler barn.

2. Han ska vara intresserad av kläder.

3. Han ska ha lite koll på både det ena och det andra.

4. Han är absolut social.

5. Han har ett mat- och vinintresse, kanske han till och med gillar att laga en god middag.

6. Han är ingen soffliggare, utan rör på sig ibland.

7. Han beter sig inte som ungkarlstypen, utan vill ha stil och städat omkring sig i hemmet.

8. Han får gärna vara lite originell, och inte vara som alla andra!

9. Han är inte kriminell!

 

Hur ska man få allt det här att klaffa? Hur lätt är det? Att få en fullträff i både attraktion och alla önskemål, kan jag förmodligen se mig i himlen om!

 

Alla önskemål om hur en partner skall vara, betyder ju inget så länge kärleken inte blommar upp! Och, om kärleken uppstår, och många av önskemålen saknas, så lär det bli trubbel, när den första förälskelsen har gått över och vardagen har kommit in!

 

Så vart ska man börja någonstans då? Ska man gå på krogen för att hitta någon, och hoppas på att finna den direkta attraktionen? Eller ska man försöka beta sig igenom, en tusentals profiler på nätet? Fullträffs-profilen har en si så där tiotal, hyfsat NYA bilder, och en TYDLIG beskrivning, där man snabbt kan få en uppfattning. Dessutom måste denne profil även ha beskrivit, om hur han vill, att kvinnan bör vara! Stämmer 90 procent in, så kan det helt klart vara något att bygga på!

 

Visst låter det jobbigt?!!! Och, vem orkar gå ut på krogen en 3-5 gånger i veckan??? Speciellt som i mitt fall, som fortfarande har en 11-åring hemma! Nej, då återstår ju endast nätet!!! Fast, det som vore allra bäst, skulle vara om en nära vän fixat en blinddate, en vän som känner båda singlarna, mycket väl! MEN, sådant händer bara i amerikanska filmer. Ett annat alternativ, skulle ju kunna vara speeddejting! Det skulle säkert vara rätt kul! Tänk att få mingla bland en massa "snygga" män för att se om någon känsla uppstår! 1. Fem minuter där första intrycket görs och urval för vidare forskning. 2. Tio minuters prat, för ett ytterligare urval. Och slutligen, fortsätta att umgås under kvällen, för att eventuellt byta lite telefonnummer! Men, vem går på speeddejting? Och finns det ens något sådan i Stockholm?

 

"Vem vet, jag kanske startar upp en speeddejting-grej. Då kan jag ju försöka, att sno åt mig fullträffarna själv… vore ju något!"

 

Varför vill man ha en massa önskemål uppfyllda, hos en blivande partner i den mogna vuxenåldern? För min del, handlar det om att jag inte har tid, eller energi, att klaga över helt oväsentliga saker. Saker som dödar en relation. T ex tjat om att smutstvätten hamnar bredvid tvättkorten, istället för i den! Livet är för kort för att tjafsa om småsaker. Trots önskemålen, så har man ju erfarenhet från tidigare relationer, att det faktiskt går att kompromissa. Men, vilken 10-poängare, det skulle vara om om partnern helt enkelt är självgående!

 

Svaret på frågan om vi (jag) idag har för höga krav och önskemål hos en partner. Mitt svar är "jag vet inte". För hur kan man jobba bort önskemål?

 

 

1. Han får inte gå omkring med en önskan om att vilja ha fler barn./span

Dagens dejtingsidor kombinerat med 70-talets syn på liggandet!

 

Lite trött är jag på en del män, som tror att jag går igång på att han t ex skriver "Du ser verkligen sexig ut!"! Nej, jag går inte igång på det! Däremot skulle jag mycket väl gå igång på om en man visar ett stort intresse, om MIG som person! Liggandet kommer väl ändå på köpet i en relation? Så varför tjata sönder, innan relationen ens har startat? Ja, det är klart, förmodligen chansar han, och hoppas på en fullträff, för han vill egentligen inte ha någon relation ändå! Vart har romantiken tagit vägen? Jag saknar den!

 

Hade jag haft en helt annan inställning om det hade varit på 70-talet? Oj, oj, dagens dejtingsidor, kombinerat med, vad Ann Söderlund beskriver i en av sina böcker, "om det redigare och mer jämlika gökandet", att alla såg likadana ut, när de tog av sig sina gabardinbyxor, det var inte så noga, bara det gökades". JA, det måste helt enkelt ha varit lättare på 70-talet? Det fanns ingen prestige, det var liksom ingen "big deal", att ligga! Alla låg med alla!

 

Kanske jag hade blivit mer road av att höra att jag ser sexig ut, om vi var på 70-talet? Men, å andra sidan! Hade vi varit tillbaka i 70-talet, så hade förmodligen dessa män inte behövt att vara särskilt pratiga kring själva liggandet, utan bara gått rätt på. Ska vi ligga lite? Ja, eller nej?

 

Till dig, man, som känner igen dig! Det finns kvinns som inte gillar direkta kommentarer!

Till dig, kvinna, som brukar vara "vulgär", det funkar nog bara hos ovannämnda män!

Trots att vi inte kände grabbarna från Norrland, så hade vi skoj med dem under helgen. Grabbarna bodde ståndsmässigt på hotell på Birger Jarlsgatan. Den ena killen gav intrycket "tönt" för att sedan under kvällen förvandlas till en "charmör med glimten i ögat".

 

Jag hoppar fram några månader, när jag och min vän M, träffade på "tönten" och hans vän. Eller rättare sagt, så trodde jag att han var en tönt! Jag och M, hade på dagen suttit på min veranda och ätit lite gott, och vår plan var att åka in till stan för att ha lite skoj. Det var sommar och fint väder, så vi delade på lite vin, och bara njöt av värme och ledighet. Vi skulle in på Karlssons på Kungsgatan, för att där skulle det vara en massa snygga singlar i 112-branschen! När vi kom dit, gick kassören igång direkt med sitt flirtande, precis som tidigare då vi hade varit där. Var jag inte med någon kväll, så frågade han efter mig. Lite kul var det, för att det var ändå rätt så oskyldigt.

 

Det hade inte kommit direkt mycket folk, trots att klockan hade passerat 23.00. Vi satte mål mot baren för att köpa lite vin, och minglade en runda, för att konstatera att det inte var särskilt mycket folk, inte heller något snyggt. Vi nickade samtidigt mot trappan upp mot takgården, där man kunde röka. På bakgården stod endast en enda kille och log mot oss. När vi var klara med uppgiften, att ha rökt varsin cigarett, gick vi ner till den yttre baren. Vi ställde oss i hörnan, för att inte missa några snyggingar.

 

Helt plötsligt hör jag någon bryta på bred norrländska nära min nacke, det var en man som försökte att tilltala mig….. "hej, på dig, har du trevligt?" Han var förmodligen en aningens onykter, för samtidigt som han försökte att prata med mig, så puttade han min arm hela tiden, samma arm som jag hade mitt vinglas. Jag blev lite irriterad och tänkte "gud, vilken tönt", kan han gå härifrån!!!"

 

Han gav sig inte, utan han fortsatte att prata och puttas, mumlade något i stil med att "jag såg dig när du kom in!", det samtidigt som han hängde lite lätt på mig. Jag försökte att titta bort, och flyttade lite till höger, Han själv märkte tydligen inte att han typ hängde på mig…. när han vände bort, gled M och jag lite längre in i lokalen, där dansgolvet var. Musiken var igång och vi gick upp till en bra låt. Det tog inte direkt lång tid, förräns vi hade norrlänningen och hans vänner bredvid oss, och de skulle naturligtvis dansa väldigt nära! Nu när jag stod mitt emot honom, så såg han faktiskt charmig ut! Vips, så hade han förvandlats från den där "tönten" till en ganska charmig kille, med glimten i ögat.

 

"Här var det ju inte så kul", sa han. Ska ni hänga med vidare till en kompis krog och ta en drink. När vi hade umgåtts någon timme, så insåg jag att dessa män var mer världsvana än vad de visade sig vara vid första intryck. Vi tog en taxi, och letade länge och väl efter Brolins krog. Saken är den, att Brolins hade bytt lokal, och varken vi eller taxichauffören visste vart. Till slut åkte vi hem. Men, innan vi bröt upp, så ville de ses även på lördagen. De skulle till Solvalla på dagen, men till kvällen, ville de bjuda med oss. Jag fick norrlänningens telefonnummer. Vi hördes lördag eftermiddag, och de bjöd in oss till deras hotell på Birger Jarls gatan, som start. De bodde med andra ord inte i Stockholm.

 

Vi kom till deras hotell på kvällen, för att sedan gå till Brolins krog för att äta middag. Norrlänningen mötte upp oss i foajén, och vi åkte högst upp. De här killarna var inga fattiggossar, de hade varsin hotellrum och denna gemensamma svit, där de festade och drack. Där satt vi nu och drack drinkar. Vi hade det trevligt, och tiden gick alldeles för fort. Vi var väldigt sena nu, men killarna brydde sig inte riktigt. När vi väl var framme på krogen, var Brolin sur, med all rätt! Som tur var de vänner, och han hade låtit bordet vara kvar till oss, trots att vi var två timmar försenade. Vi åt jättegod mat med dryck till. Vid tvåtiden, säger någon, vi åker hem till dig! Mig? Nej, varför då? Jag hade ingen lust att ta med en massa folk ut till Åkersberga! Hur då? Det var naturligtvis inga problem, för dem var de självklart att vi skulle bränna en bulle ut för en 7-800 kronor. Jag och min vän M, norrlänningen och hans vän åkte slutligen hem i en taxi till mig. Vi delade på en flaska vin, vilket var helt onödigt för att vi var så pass onyktra ändå. Vi slocknade alla hos mig. Dagen efter tog de en taxi till stan, och vidare till Solvalla även denna dag. Vi hördes en snabbis på telefon under söndagen, men vi träffade aldrig dem igen.

 

Ibland träffar man på folk, och har det lite skoj, för att sedan aldrig träffas igen!

 

 

quot;TrebuchetMS

Välj själv hur du vill må...

 

Det går inte att förtränga längre…. Det är genom, att träna, sova bra, och äta rätt (ja, nästan jämt), som krävs för att ha ett bra liv. Det är då man presterar bäst på jobbet, och mår bäst i privatlivet. Plötsligt märker jag, att jag även, har börjat att motivera andra. Jag intalar andra, som med mig själv, att allt sitter i hjärna, och i livsstil. Att förändra sitt tänk, och bestämma sig för att må bra. Så enkelt är det. Personligen har jag fått ge efter, vad gäller prestationskrav. Prestationskrav har bara givit mig en fruktansvärt, onyttig stress. Jag måste inte vara bäst, och inte heller prestera galet mycket på jobbet eller hemma längre. Det som händer, när jag inte lyckas uppnå mina prestationskrav, är att jag deppar ner mig. NEJ, det är faktiskt okey att vara lagom. Ingen tackar mig för att jag stressar, kanske tvärtom, att det bara är jobbigt? Nej, vara lite lagom och glad, mår också omgivningen mycket bättre av.

 

Jag har även börjat att ge mig själv någon form av utmaning. Det kan till exempel vara, under en period, att jag lär mig någon ny maträtt. Eller försöker att hitta någon ny nyttig matprodukt, som jag har "googlat" fram. För mig började det med att jag successivt bytte ut något mindre bra produkter mot bättre sådana. Detta gjorde att jag kände mig stolt, nyttig, och med det, har det gett mig en bättre självkänsla. Så bra och samtidigt så enkelt, allt finns ju på nätet! Och, så har det fortsatt…

 

Helt plötsligt har jag också fått mycket mer ork till att träffa vänner och bekanta. Nu, menar jag inte att jag springer omkring på små moln hela tiden och ler stup i kvarten. Nej, jag har mina låga stunder fortfarande. Men, oftast bara för en kort stund, nu mer. Jag säger till mig själv på skarpen. För att jag vet, att jag orkar så mycket mer, när jag är glad. Jo, jag har även kommit fram till, att det är okey att prata med sig själv :-).

 

Det jag vill förmedla genom att skriva detta, är att alla borde försöka att ta hand om sig, både för sin egen skull och för andras. Det är alldeles för många människor som mår dåligt. Och, jag tycker faktiskt idag, att det är lite "waste of time". Det är ju faktiskt inte acceptabelt att slänga sin "skit", sitt "må dåligt"-beteende på andra. Då riktar jag mig till oss som kan välja att må bättre, så att det inte blir några missförstånd!

 

Jag måste erkänna, att jag är lite rädd,… att jag analyserar/försäkrar mig om, att en eventuellt ny partner tar hand om sitt välmående? Att jag kanske ställer det som ett krav… jojo, som om det inte var svårt nog ändå…. ? :-)

 

Grattis, om du har bra självkänsla

 

Tror inte att "Mr Right" finns! Så, jag är nöjd med livet som det är nu, ett liv med att träffa "pojkvän", när jag vill, så har "himlaporten" öppnat sig. Plötsligt så står det män i varje hörn.. skoja lite nu, men nästan! Kanske för att jag inte utstrålar någon form av panikbeteende, om att jag vill gifta mig eller något. Jag ska erkänna att jag, nästa har blivit lite rädd för att inleda något riktigt seriöst förhållande. Jag vill heller inte såra någon som vill ha ett seriöst förhållande med mig. Fast å andra sidan, om nu "Mr Right" finns och dyker upp, så kan jag nog inte styra över mina känslor, utan följer nog bara med. Eller, det kanske räcker med den första passionen för mig? Och när den försvinner, så är det inte kul längre? Eller, så är jag kanske bara rädd för att bli sårad?

 

Jag är verkligen ambivalent om jag vill hitta någon att inleda ett samboförhållande med? Det kanske är så att jag tog illa vid mig, i mitt sista långa bergochdalbana-förhållande. Jag märker med mig, att jag är rädd för allt bråk som kan uppkomma i en relation. Jag är långt ifrån konflikträdd, men, när jag märker att jag har träffat en person som på något vis tenderar till att vara grälsjuk, så lägger jag ner omgående. Jag får faktiskt lite magknip då, samma känsla som jag hade i min "taskiga" relation. Nej, livet är för värdefullt för att fylla dem med en massa tjafs.

 

Jag vill umgås med någon som ger mig ett tillfredsställande utbyte mentalt… En sådan person, är lugn, men samtidigt kul, och som ger mig lite motstånd (en person med en bra självkänsla). Dålig självkänsla är oattraktivt! Jag kan bara gå till mig själv, jag känner mig oattraktiv, om jag har dålig självkänsla. Därför har jag bestämt mig för att från och med nu, hålla mig till att ha en bra självkänsla, och utstråla glädje, så ofta jag kan. Och, för att komma dit, så måste man jobba hårt på vägen, med sig själv, eller rättare sagt verkligen anstränga sig, varje dag!

 

Att ha bra självkänsla innebär att man kan erkänna sina brister, och inte bry sig om vad andra anser. Att kunna säga "jag är dålig på det här….. och så är det bra med det"! Den totala motsatsen och värsta sorten, är nog besserwissern, som kan allt, vet allt, och ska ställa sig mycket högre än alla andra… en sådan person, visar sig bara vara i behov av, att hävda sig, som i allra högsta grad beror på dålig självkänsla. Sådana människor är ofta rent av elaka också. Jag tycker synd om dem, för att de måste ha blivit väldigt illa behandlade tidigare i livet, och har inte fått lära sig vad ödmjukhet är. Men, vi har ju professionella psykologer/psykiatriker att tillgå om det skulle behövas! Så, att skylla på sin taskiga barndom, är inte ok!

 

Har du en bra självkänsla, så ska du vara väldigt nöjd.. själva grundunderlaget för all framgång i livet!

 

 

Redo...

 

Min vän fixade ihop  oss. Hon hade själv träffat honom på nätet, men det hade inte klickat mellan dem. Hon kände mig, och visste vad jag gick igång på, och att han var något för mig.

 

Det var i början av juli, och jag pendlade mellan att vara redo för en relation, samtidigt som jag njöt av singellivet, och allt som sommaren kunde erbjuda. Efter några misslyckade dejter, var jag försiktig, just nu. Jag var så trött på att leta efter "Mr Right", att jag började undra om han ens existerade? Händer det så händer det, tänkte jag. Jag hade varit på Gotland över midsommar, och jag hade det bra nu, livet lekte. Partner får komma senare…

 

Min vän, däremot gav inte upp, utan undrade, om jag hade träffat Christer? Jag, svarade: nej, inte ännu. "Men, ring honom, han vill träffa dig". Jag, tänkte ok, varför inte, men undrade lite för vems skull? Samtidigt var jag ju nyfiken, på vem hon tyckte skulle passa mig. Jag hade kontakt med Christer i ungefär två-tre veckor innan vi sågs. Varje gång vi skulle träffas, så var jag "dagen efter", och inte alls intresserad av att träffa någon jag inte känner. Men, vi skulle ses på en fika i alla fall. När han ringde mig, samma vecka på söndagen, hade jag inget att skylla på. Jag kände inte för att ta hem honom, utan jag erbjöd mig att komma till honom, på en kopp kaffe. Lika bra att få det överstökat tänkte jag, och efter trettio minuter satt jag in min lilla A-klass, mot Vallentuna där han bor.

 

Jag var så inställd på att det inte skulle klicka mellan oss, så jag var inte ens nervös. Jag parkerade utanför huset och ringde på. Som tur är, blev det en avslappnad fikastund. Två timmar löpte på, utan besvär, när det var dags för mig att gå. Dottern skulle ha sin premiärföreställning på kvällen, som hon hade repat in hela försommaren. När jag skulle gå, gav han mig en kram, hoppla, det här kändes INTE, som en "kompiskram", utan, denna kram, gav pirr, som kändes igen. Förvirring uppstod… jag, hade känt karln i två timmar!!

 

Jag satte mig i bilen och, tänkte.. att jag hade gärna stannat lite längre. Men, vi ses snart igen, det kände jag på mig! Jag var halvvägs mot Åkersberga, när hans sms kom: "jag hade trevligt, och hoppas få träffa dig snart igen, Christer". Jag blev rätt glad, över hans sms, Är det meningen, är det meningen, tänkte jag. Lämpligt nog hade jag ett bra förslag. Och, svarade: "om du vill, har jag en biljett till dig, till kvällens föreställning". Ett "jättegärna" kom till svar. Två timmar senare, träffades vi på golfbanans parkering och promenerade tillsammans dit föreställningen skulle vara. Dottern var självklart redan på plats.

 

Lika förvånad som tidigare, blev jag denna gång, över hur man kan få känslor för någon så fort. Det tog inte lång tid innan vi smög ihop våra händer. Jag såg dotterns nyfikna blick över vem jag hade med mig, och fick självklart låtsas att det var en gammal god vän. Men, från den dagen sågs vi så gott som dagligen. Han bara ramlade in i mitt liv….. med ostyrbar kärlek, passion och allt som ingår…

 

Lycklig, men...

 

Att bli härligt nykär är ju något som man vill uppleva ofta! Så, det borde finnas på burk, precis som det finns Viagra!

 

Något som inte existerade för en kort tid innan, fanns bara där helt plötsligt! Ruset jag fick av att, läsa hans sms, tanken på honom, som fick mig att le och saknaden när han direkt åkte iväg… En underbart rus, som borde få finnas kvar för all evighet. Men, vi vet ju alla, att denna känsla försvinner och går över till någon form av vänskaplig kärlek. Fast jag har sett par, som har det där lilla extra, även tio, femton år efter att de har träffats, och de måste vara lyckligast i världen! Jag tycker, i alla fall att, det borde finnas på burk, att köpa, denna känsla, så att alla får uppleva den, minst en gång om året, för att få lite energi, och starkare livslust.

 

Christer jobbade med att konstruera och reparera hissar till brandkårsbilar, vilket innebar en hel del resor för honom. Men, innan han började med sina resor, så hann vi ses en hel del. Vi var överallt, i Norrtälje, på min brors landställe som jag disponerar, och helt plötsligt, så vart det aktuellt med parmiddagar igen. Snart var det dags, för Christer att åka iväg på en weekendresa med sonen till Danmark. Vi skulle vara utan, varandra i några dagar, men det blev telefonsamtal och sms, dagarna i ända. Men, nu hade vi fått ett problem, för att när han skulle komma hem, så skulle jag och dottern över till Gotland på bröllop! Och, vi skulle vara borta i minst en vecka.

 

Så vår stora diskussion handlade om, att det inte kändes bra, att nu, när han hade kommit hem, så var det min tur att fara iväg. Tills slut kom vi fram till, att han helt enkelt var tvungen att följa med till Gotland, och gå på bröllop med mig. Så fick det bli. Jag kontaktade brudparet, och berättade situationen, och som tur så var det inga problem. Vi bokade om båtbiljetten till hans större bil och vi for över till Gotland, Christer, dottern och jag.

 

Jag flinade lite, och undrade om jag, var lika lycklig som den blivande bruden, eller var mitt, endast en förälskelse. Förälskelse, kan nog i sig vara rätt så förrädisk. Helt underbara tre dagars firande för brudparet passerade. Sen åkte Christer och jag, själva vidare runt lite på ön. Dottern ville stanna kvar, vilket hon fick. Först tog vi in på Hotel i Kneipbyn. Vi hade cyklar med oss, vilket var perfekt transportmedel för krogrunda i Visby. Vi han med lite bad och shopping, och avslutade Gotlandsvistelen, med att besöka och tillbringa sista natten hos, goda vänner till mig, som var i sitt sommarhus, någon mil utanför Visby.

 

Vi kom hem, och allt var bara bra. Han skulle snart till Island i två veckor, vilket är en alldeles för lång tid för en så ny relation. Men, jobb är jobb. Nu har ju allt, låtit så bra, och vi hade bara träffats i några veckor. Men, ju närmare hans Islandsresa vi kom, dök uppenbara tecken, på att något inte stämmer, han började bli misstänksam och började smågräla, alltför ofta…

 

 

 

Jädrans tjafs …

 

Har man bekräftelsebehov, så har man!

 

Christer var hemma och packade inför sin två veckors resa till Island. En väldigt lång tid, när man är nykär. Vi hade en trevlig avskedsmiddag hos honom, som var jättemysig. Dagen efter så åkte han iväg och ringde från flygplatsen, från baren, där han satt och väntade på sin kollega. Klockan var inte mycket, och jag funderade över hur han kunde sitta och dricka öl, så tidigt på dagen. Herregud, det var väl inte första flygresan han gjorde?

 

Det var under hans vistelse på Island, som det kom fram att han var väldigt glad i alkoholen. Han ringde varje kväll, och han var inte nykter. De var bjudna hit och dit, av kunden och de bjöd tillbaka. Så höll det på i två veckor, och vi blev osams ordentligt vid två tillfällen. Inte för att han drack och festade, det gjorde bara att han sjönk lite i mina ögon… Utan, det som vi blev osams över, var att han inte kunde ha kontroll över vem och vilka jag kunde sms:a, prata och umgås med. Det tog till och med slut, visserligen bara under en dag, men ändå.

 

När han kom hem, så kom han direkt hem till mig, med en parfym som han räckte över. Jag försökte förtränga, de dåliga bitarna han hade visat under hans Islandsvistelsen. Dagen efter åkte vi till Norrtälje, och bara umgicks med grillning och cyklade senare till hotellet för ett glas vin i Norrtälje, supermysigt där på somrarna. En riktigt fin och romantisk kväll blev det.

 

Efter Norrtälje, när jag hade kommit hem, och jag vid tillfälle loggade jag in på datorn, ser jag på msn-bannern som gick, att Christer hade skapat nya kontakter under vår tid tillsammans. Det stod, Christer har blivit vän med Lena, Christer ha blivit vän med Marie, etc etc… dessutom hade han en ny kvinna som vän på facebook, som var Isländska… När jag frågade, vilka alla de här kvinnorna var, sa han, jag vet inte, de har addat mig, och jag har bara svarat ja. Eller hur, tänkte jag. Nog, för att även män hade addat mig, men det innebär inte att man svarar ja, på både den ena och den andra. Jag hade sett någon ny vänkontakt till honom tidigare, men eftersom jag inte är den svartsjuka typen, så slog jag bara bort det. Men, nu var det lite väl många!!!

 

Detta gjorde att jag ville veta, vad han höll på med, om han var att lita på? Varför var han så misstänksam mot mig? Var det för att han själv höll på? Jag hade inte någon lust att lägga tid på någon man, där jag inte räckte till, utan måste tillfredsställa sitt bekräftesebehov av andra kvinnor. Vi hade träffats på E-kontakt, även om det var genom en gemensam vän, så var vi tidigare, båda med på den sidan. Vi hade avaktiverat oss, när vi träffades, vilket är givet att man gör. Och, mycket riktigt, han var aktiv där igen. Det blev droppen för mig. Till svar på det fick jag, att han hade loggat in, när det blev slut den där dagen då vi vart osams. Okey? Slut en dag, och man återaktiverar sidan igen??? Han lovade och bedyrade att han skulle avaktivera sig igen, vilket han gjorde, men tilliten var förstörd.

 

Det tog inte många dagar innan vi hade vår stora diskussion igen. Jag hade åkt ut till landet, när han ringde, och jag gick rakt på sak. Att jag nu förstod, varför han var så svartsjuk och misstänksam av sig, att det berodde på att han själv hade sådana tankar och handlingar. Snacka om osäker! Det resulterade i att jag gjorde slut på det hela, då vår diskussion inte ledde till någon annan utväg. Vårt förhållande, sög alldeles för mycket energi. Glädjen försvann till någon form av illamående. Det var helt enkelt inte värt det!

 

Och, så var man singel igen! Men, är det inte rätt, så är det inte!

 

 

/spanquot;, sans-serif;Christer jobbade med att konstruera och reparera hissar till brandkårsbilar, vilket innebar en hel del resor för honom. Men, innan han började med sina resor, så hann vi ses en hel del. Vi var överallt, i Norrtälje, på min brors landställe som jag disponerar, och helt plötsligt, så vart det aktuellt med parmiddagar igen. Snart var det dags, för Christer att åka iväg på en weekendresa med sonen till Danmark. Vi skulle vara utan, varandra i några dagar, men det blev telefonsamtal och sms, dagarna i ända. Men, nu hade vi fått ett problem, för att när han skulle komma hem, så skulle jag och dottern över till Gotland på bröllop! Och, vi skulle vara borta i minst en vecka. span style=

Man är bra kompisar!!!

Man träffas precis som polare gör - har fredagsmys, kollar på film, går ut och tar ett glas vin, snackar och trivs och har kul i varandras sällskap. Båda är singlar, så varför inte ha sex också?

Båda är helt överens om att det är en relation som innebär "vän med förmåner-relation", snarlikt ett KK-förhållande, fast bättre. Ett KK-förhållande, går ju oftas ut på att man bara går hem tillsammans efter krogen, eller får ett nattligt sms. Det är absolut inget snack om att äta frukost ihop. Har man en "vän med förmåner", slipper man sitta ensam under frukosten och tråkiga hemmakvällar på varsin håll. Det är ok, att sitta med mysbyxor och bara och bara soffa tillsammans.

 

Det viktiga är ju att båda inte vill ha något förhållande, men får ändå den närhet som behövs, eller slipper känna sig ensam. Här gäller det att inte bli sårad om den andre är upptagen med annat någon kväll. Det finns inget spel sinsemellan, utan man tar ett nej, som en "man"/"kvinna".

 

Det är ju nästan ett "vanligt" förhållande, fast utan krav. Så länge detta fungerar, är det toppen! Det finns självklart alltid en risk att någon av parterna vill ha mer, än bara den avslappnade utan krav relationen. Därför är det nog ett måste att stämma av regelbundet, så att bägge befinner sig på samma nivå känslomässigt.

Jag lovar att återkomma, när jag har provat en sådan här relation! :)

 

Det klickar med vissa...

 

Det spelar ingen roll, om det är en man eller en kvinna. Det bara känns naturligt på det sociala planet, med vissa man träffar. Efter en kort liten stund, så pratar man om allt, och delar med sig av sin livshistoria… det bara klickar med vissa helt enkelt! Sen har vi personer som vi inte alls klickar med, där man inte får fram ett ord. Man letar efter ämnen, att prata om, men hittar dem inte. Det uppstår oftast en pinsam tystnad, som man bara vill fly ifrån. Varför blir det så?

 

När det handlar om en attraktion, handlar det om en möjlighet till en social tillfredsställelse… "vi kommer att ha kul ihop, vi hör ihop socialt, kulturellt och intressemässigt". Detta kan stämma in hos både en ny vän eller en ny kärlekspartner. Vi väljer nog ofta en partner som liknar oss socialt, även personliga intressen kan vara viktiga, för att bibehålla en långvarig relation.

 

När det gäller fysisk attraktion, så attraheras man ju av den andra människans fysiska utstrålning direkt vid första mötet, som oftast direkt får gensvar i en sexuell lust. Det sägs att man kan känna olika lukter (omedvetet) som får hjärnan att bearbeta sinnesstämningar och känslor. Kvinnor sägs ha bättre luktsinne än män, som förmodligen beror på östrogen. När kvinnor känner lukten av en man samlas tankar om hans lämplighet som partner. Alla har vi tydligen en unik och personlig doft, under tvåldoften. Jag tror inte att det är helt okontrollerat, att vi faller endast för dofter, utan något mer måste nog till, vid ett möte.

 

Alla har vi nog varit med om detta häftiga första bemötandet hos en nyfunnen vän, eller någon man inleder en kärleksrelation med. Lika förvånande är det, att man inte hade den personen, tidigare i sitt liv, som att personen plötsligt finns i ens liv. Personligen tycker jag att det är superhäftigt med dessa möten, och då tänker jag främst på den sociala attraktionen, som blir viktigare och viktigare i mitt liv.

Vart fjärde man föredrar äldre kvinnor

 

Tittar man på dejtingsidor, om vad män söker åldersmässigt när det gäller att hitta en kvinna, så är det vanligt att en man från 30-årsåldern söker en kvinna upp till 50 år. Det kan variera från att de vill ha en kvinna, från 30 upp till 99. Män är inte lika åldersfixerade som vi kvinnor verkar det som. Om, vi räknar bort de kvinnor, som vill ha betydligt mycket yngre män.

 

Det vanligaste tror jag är att en kvinna kring 50-årsålder, söker några år yngre man, från 43 år och uppåt. Det handlar självklart om hur mannens personlighet är, och hur han klär sig. Det finns ju både män och kvinnor som ser ut som gamla käringar och gamla gubbar, redan från 35-års ålder.

 

Jag har slutat att bli förvånad, när en yngre man hör av sig, och på allvar vill träffas, vare sig det bara är sexuellt eller för en seriös relation. Vad killen inte fattar att om 15 år så märks skillnaden betydligt mer än den märks idag. Tyvärr, så tror de flesta yngre, att jag ska vara glad, tacksam och …. för att han hör av sig. Men, om man vill ha någon att prata med också, så måste mannen enligt mig, ha passerat sina 40 i alla fall.

 

Här nedan kommer en lista att kika på, varför yngre män föredra äldre kvinnor… ganska intressant… och, säkert heller inget nytt för de yngre som intresserar sig för andre kvinnor… men, håll i hatten, medelålderskvinnan!

 

6 fördelar enligt killarna

1. Äldre kvinnor ställer mindre krav på hemarbete

Unga tjejer är dåliga på att laga mat och städa samtidigt som de kräver att killar ska vara händiga och fixa bilen.

2. De är tryggare i sig själva

Äldre kvinnor är trygga i sig själva och har inte samma behov av att stå i centrum för all uppmärksamhet. De är ödmjuka och behöver inte ständigt bli bekräftade.

3. De betalar för sig

Äldre tjejer är mer villiga att betala för sig själva. Yngre tjejer väntar sig ofta att killen betalar även om han inte tjänar mer än hon.

4. De är bättre i sängen

Äldre kvinnor talar om vad de tycker om, tar för sig och är måna om att båda ska njuta. De är inte lika rädd för ”misstag” och tar det hela mer med glimten i ögat. De är också mer för kravlöst gos, något som unga killar faktiskt gillar.

5. De är mer pålitliga

Äldre kvinnor har mindre behov av att flirta med andra, något yngre tjejer tycks ha svårt för att hålla sig ifrån.

6. De är rakare

Äldre kvinnor säger vad de tycker i större utsträckning och då kan eventuella problem lösas innan de blir för allvarliga.

7. De är roligare

Äldre tjejer har mer erfarenhet av livet och kan skämta – också om sig själva. De är intressanta att diskutera med, medan intelligenta samtal med en tjej i tjugoårsåldern är sällsynta.

Källa: Unga killar som har kontaktat Söndag och som föredrar äldre kvinnor.

Jag bestämde mig för att skaffa en "vän med förmåner", en så kallad "friend with benefits", som det så vackert heter på engelska.

 

Som vanligast när jag tar mina stora beslut, så är det någon annan som får mig att ta beslutet.. eller, åtminstone till att ha påverkat mig till beslut…. denna gång, att skaffa en "vän med förmåner", som jag skrev om härom dagen. En som man kan använda, när man inte känner för att sitta hemma ensam en fredagskväll, när man bara vill ha lite mys… eller bara för att få den närhet som vi, faktiskt alla behöver.

 

Det var en fredagskväll, när jag satt hemma i mysbyxor, allmänt trött, och lite nere för att jag hade en period, av att behöva gå ner lite extra kilon som jag hade skaffat på mig.. ja, de där fram och tillbaka kilona! Jag skulle minsann inte gå ut den kvällen, det var så säkert! Men, det är just sådana kvällar som inte blir riktigt som man har tänkt sig. En vän knackar oväntat på dörren.. hon vill sitta en stund med mig och dricka lite te… jag fixade te, och hon började berätta om hur kul hon hade fredagen innan på krogen. Hon, försökte övertala mig om att vi skulle gå ut och ta ett glas vin. Jag var inte alls inne på det, och skrattade lite åt hennes förslag. Men...

 

... från att sitta med skitigt hår i mysbyxor och dricka te, till att efter 60 minuter stå "krogklar", var inget som jag hade planerat, men så blev det nu. Utan några som helst förväntningar, hamnade vi på lokal, och möttes av en hel del igenkända ansikten, plus ett nytt som jag inte hade sett tidigare. Han hade flyttat tillbaka till Åkersberga, efter att ha separerat från sitt ex, under sommaren. Det var en skön stämning, och till slut åkte en gitarr fram och mer dricka beställdes. Vi kom ganska snart in i en diskussion om relationer. Han, försäkrade mig, om att han absolut inte skulle, ha någon ny relation. Han var klar med den biten, emedan jag menade på att, det kunde han ju aldrig veta, sådant kan man inte styra över. Jag bedyrade, å andra sidan, att jag absolut inte skulle strula runt, utan, att jag skulle vänta på "mannen i mitt liv", punkt slut!

 

Han bodde inte så långt ifrån mig, så vi beslöt oss för att gå hem och fortsätta att diskutera…. ja, diskussionerna övergick till något som, jag var mil ifrån vad jag hade trott, några timmar tidigare, sittandes skitig i håret i mysbyxor! Jag vaknade dagen efter i en säng som inte var min, och kände, att jag var så där äckligt bakis, som bara jag kan bli, efter en helkväll med vin… så där mitt i natten smart, druckit vin in på småtimmarna. Jag hann inte tänka, eller känna efter om jag hade ångest.. innan min telefon ringde, så där lagom högt, så att även han vaknade. Smög fort in med telefonen på toaletten och avslutade samtalet. Klädde tyst på mig mina kläder, och hör hur han frågar, om jag gjorde en "smitning". Jag mumlade något, om att jag måste hem... gav honom en hej då puss, och vips så satt jag på cykeln hem. Redan under den korta cykelturen hem, så hade jag bestämt mig, med honom, eller med någon annan, skulle jag ha en sådan där "vänner med förmåner-relation". Why not? Jag var trött på att sitta ensam tills jag skulle träffa "den rätta", som hittills, inte hade dykt upp.

 

Nästa fredag, kom ett sms från honom… vi träffades inte den kvällen, för att jag hade min dotter. Men han hörde av sig nästa fredag igen. Vi hade en mysig vinkväll hemma med musik och prat. Det fanns fortfarande en attraktion mellan oss, men inget annat, utan det här vara bara kul!. Samma intressen hade vi, och mycket att prata om. Vi hade verkligen ett sådant förhållande… vi var vänner med stor V, som kunde gå ut tillsammans och ha kul, och vi kunde vi ha den där mysbiten. Sms kom även under lördagskvällen. Han var ute med grabbarna, men det slutade med att han kom, hem till mig. Började fundera nu, hur ofta man skulle träffas i ett sådant här förhållande? Men, så länge vi ville träffas, så var det väl inget fel? Eller?

 

Det blev fredag igen… och en repris på förra fredagen, men vi började med att gå ut på krog först. Vi gjorde ärenden på varsitt håll, för att senare på lördag eftermiddag, träffas över en film med latte, och helgen avslutades med en middag med film hemma hos honom på söndagskvällen. Av en händelse såg vi filmen "Friends with benefits, den var si så där… och slutade inte alls som vårt förhållande skulle göra. När vi var klara med varandra, så var vi klara! Måste erkänna, att det kändes lite skumt att se den filmen, med honom. Och, fanns det inte en stelhet i luften, när vi skildes åt den kvällen? Hm, tjejkompisar, kan man ju träffa hur ofta som helst, utan att det känns konstigt… fast jag hoppar ju i och för sig, inte i säng med dem!

 

Det skulle nog bara vara så här, nu i början, när vi hade varit ensamma ett tag. Vi behövde nog bara, ta igen lite närhet, det skulle nog lugna ner sig…

 

En rädd kvinna

 

Kvinnan som var rädd att visa sig på bild, för att hennes före detta man våldförde sig på henne. Hon har skyddad identitet, men har inte gett upp försöket om att hitta en snäll och fin man.

Oj, hur många sms kan man skicka per dag egentligen? Många, tydligen, om man känner för det. Jag har nog aldrig skickat så här många tidigare i mitt liv. Jag överdriver inte om jag säger, att jag och Henrik skickade några sms varje timme. Han skickade ju så söta sms hela tiden, och jag tillbaka likaså!

Jag kan hålla på att älta hit och dit, om hur pass nöjd jag är med livet för tillfället. Men, just nu vill jag nog berätta, något helt annat. Innan jag träffade Henrik, fick jag höra en annans kvinnas situation som dejtade på nätet precis som jag. Av någon anledning, så hade hon varit inne på min dejtingsida. Fråga mig inte varför? Jag går själv aldrig in på andra kvinnors sidor. Men, hon kanske bara var nyfiken på hur andra skrev sin presentation? På något sätt, så tyckte hon att jag generaliserade, när jag menade på, att man inte hör hemma på en dejtingsida, om man inte visade upp sig på bild. Det skrev jag, därför att, för mig är det naturligare att falla för det yttre först, och sedan gå vidare in på personligheten.

Hon skrev i alla fall, att jag generaliserade, och att hon minsann hade en anledning till att hon inte hade någon bild. Okey, skrev jag tillbaka, du har säkert dina skäl! Då fortsatte hon att berätta, att hon hade varit tillsammans med en man som slagit henne gul och blå, och att han fortfarande jagade henne, trots att de varit isär i ett par år. Han var så pass sjuk, att hon idag har skyddad identitet. Han sökte upp henne, så fort han fick upp ett spår av henne. Detta hade gjort henne så pass bränd, att hon inte vågade gå ut särskilt mycket. Därför hade hon börjat att söka efter en ny man på nätet istället.

Jag förstod henne mycket väl! Även om jag inte har varit med om något sådant hemskt, så är jag ändå försiktig med vilka jag träffar i verkliga livet. För tyvärr, så finns det många sjuka män på nätet. Jo, självklart finns det även sjuka kvinnor, men, statistik visar på, att det är flest män som skadar kvinnor, än tvärtom. De är ju klart starkare fysiskt, och vill mannen då våldföra sig på kvinnan, så ligger hon ju i ett enormt underläge. Jag har förvisso, aldrig varit med om någon farlig man, när jag har dejtat. Men, jag kan förstå att den här kvinnan är rädd och vill prata en längre tid med en man, innan hon ger sig in i att dejta. Hon berättar då vidare, att män inte vill vänta särskilt länge, som hon, så de tröttnar oftast. Till skillnad mot mig, som gärna träffar dem relativt snabbt, för att så fort som möjligt kunna göra en bedömning.

Jag tyckte självklart synd om den här kvinnan, och önskade henne lycka till med sitt sökande, om att finna en fin och snäll man. Jag kan inte låta bli att undra, hur det har gått för henne. Jag som inte bär på den rädslan, har ändå haft tillräckligt svårt för att träffa någon man som skall stämma in på allt man vill. Hon har ju även rädslan för våld. Stackars kvinna.

Nu till lite om mig och Henrik. Jag ser fram emot nästa min nästa träff med Henrik. Med jobb och dottern som har kommit hem, så måste vi vänta i några dagar innan vi ses igen. Jag har också haft funderingar på att lägga ner min dejtingsida. Men, den får ligga kvar lite till, tills jag ser vart mitt och Henriks förhållande bär hän. Jag tänker inte logga in på den i alla fall. Även om jag är nyfiken och vill se om han har loggat in. Vad han nu skulle ha där att göra, nu när han träffar mig. Men, man vet ju aldrig. Just nu är känslan så bra, att jag inte tar några risker för besvikelser.

 

Nätskadad

 

Den nätskadade nätdejtaren, håller hårt i sin mobil, måste surfa titt som tätt, är svartsjuk, och har ett enormt stort behov av att bli bekräftad!

Jag måste ju berätta lite om den "nätskadade" nätdejtaren! En nätskadad, vill alltid ha något bättre än den han har funnit! Han har upptäckt det stora utbudet på marknaden inom nätdejtingen, och vill ha mera. Mera av det ultimata bekräftandet, i sybervärlden!

Hur märker man att någon är nätskadad? Jag har själv upptäckt några tecken. Han som jag en gång träffade, höll t ex i sin mobil väldigt hårt. Och, med det menar jag, att han var livrädd att någon annan skulle se trafiken på hans mobiltelefon. Ett annat är att han behöver lite egentid ibland. Jag tänker främst på, att han först blir rastlös, och sedan meddelar att han måste förbi hem, för att han måste fixa något. Ja, det här var precis innan man kunde surfa på mobilen. Och, ett ytterligare tecken, är att han är svartsjuk, på det lilla minsta. Svartsjuk t ex på (i mitt fall), vem jag skickade sms till, och vilka fick jag sms av? Han kunde till med tycka att jag flirtade med hovmästaren, om vi var på en restaurang. Han har också ett jättebehov av bekräftelser från alla kvinnor!

Min gissning är att ett bra exempel på ovanstående tecken, stämmer in på en man som har varit gift eller sambo under många år. Han har börjat att träna och känner sig mer attraktiv än han gjorde för tio år sedan. Förmodligen har han rakat bort sitt tunna hår, som fanns kvar ovanför öronen och på bakhuvudet. Bara det har gjort honom ytterligare några år yngre. Sen har han ändrat sin klädstil, från att vara en "tönt" till att ha köpt sig ett par märkesjeans. Han har plötsligt fått ett gigantiskt självförtroende. Fast det kan ju inte stämma riktigt. För hur kunde han i så fall vara i så stort behov av bekräftelse?

Precis detta stämde in på han som jag var tillsammans med under en tid. Jag fick en chock, när jag såg gamla bilder på honom. Det var INTE samma människa. Så min slutsats är, att alltför stora förändringar hos en person kan vara "farligt"! Det mentala hänger liksom inte med den enorma förändringen. Man kan nog jämföra det med personer som har gjort magoperationer, och går ner alltför mycket i vikt på alldeles för kort tid.

Så frågan är om man kan ha en seriös relation med en nätskadad nätdejtare? Mitt svar är, Nej!

 

 

 

 

Undantaget

 

Stod på parkeringen, och hade totalt glömt hur en Saab såg ut. Nu blev jag riktigt nervös, fast på ett positivt sätt. Mannen med alla rätt, alltså “undantaget“, stod och viftade glatt emot mig…

 

Jag skickade ett sms till Thomas, för att tacka för en trevlig fikastund, där jag meddelade att det inte hade klickat från min sida. Och, att jag önskade honom lycka till. Ordet “klicka” förekommer ofta i dejtingsidor. En vanlig fras, är … vi kan väl träffas och se om det klickar? Jag skulle nu jobba en dag till, sen var jag ledig över helgen. Henrik och jag skulle höras på fredag eftermiddag, för att vi kanske skulle hitta på något på lördag. Vissa möten har större vikt i livet, så var mötet med Henrik! Jag var på väg att möta honom på Sollentuna Golfklubb… jag fick handsvett… oooohhh, jag hade fått blackout, jag kom inte alls ihåg hur han såg ut. Varför hade jag inte fixat ett kort på mobilen, så att jag kunde kika innan mötet? Jag började att kika efter hans bil, han hade en mörkblå Saab. Det var ju inte lätt, för hur ser en Saab ut nu igen? Nästan alla bilar var ju blå!

 

Nu såg jag Henrik, han stod och viftade glatt vid sin blåa bil, och jag kände genast igen honom. Iklädd i ett par jeans, en jättefin brun dunjacka, och en söt mössa på huvudet. Jag blev nervös, jag hade inte varit det innan, men NU! Han kom emot mig, log och gav mig en stor kram. Han sa, att jag var lik mig från bilderna. Detsamma sa jag, och tänkte, äntligen någon som faktiskt stämmer in på vad han utger sig för att vara, ja, i alla fall utseendemässigt, och dessutom verkade han vara glad och charmig! Han var fyrtiofem, med ett ungdomligt yttre. Vi gick mot restaurangen, och jag vet att jag försökte att snegla på honom, utan att han såg. Jag är jättehungrig, sa han. Själv skulle jag nog inte få ner så mycket mat, jag var för nervös. Det är inte likt mig att bli så nervös i vanliga fall. Men, jag kände igen den sortens nervositet, sedan tidigare.

 

Jag frågade Henrik om han hade dejtat mycket, innan mig, och tyckte att han försökte undvika frågan… han mumlade, ja en gång - Nej, ska vi inte ta och äta lite? Vad är du sugen på för något Magda? Jag valde ut en fisksoppa, det satt perfekt mot vinterkylan. Jag kom knappt ihåg någonting, om vad han hade berättat om sig, så jag frågade, vad var det du jobbade med igen? Jag jobbar med musik, på ett skivbolag svarade han. Och jag ångrade frågan direkt. Jag som hade nämnt för honom att jag hade varit diskjockey under en tid av mitt liv. Lika dålig på att komma ihåg vinnamn, var jag kass på artister. Det var bara under tiden jag spelade, som jag hade lite koll. Jag tittade genast ut, och kommenterade vilken fin vinterdag det var, för att komma in på ett annat spår.

 

Vi satt kvar länge och väl, och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi log lite generat när våra ögon möttes. Till slut började restaurangpersonalen plocka upp stolarna på borden. Vi insåg att det var läge att lämna stället. Vi tog en liten promenad, tills vi började att frysa. Senare skildes vi åt på parkeringen, efter att ha bestämt att vi skulle ses igen. Jag hann inte så långt, innan mobilen pep.. Jag hade fått meddelande från Henrik. Saknar till sällskap redan! Kram, stod det. Jag bara log, och jag skrev tillbaka, saknar ditt sällskap också! Kram. Han skulle på en släktmiddag på kvällen, och jag skulle på tjejmiddag. Tjejerna som jag brukar träffa för en lite matorgie och något gott vin till. Jag tänkte på Henrik nästan hela kvällen, tillräckligt för att tjejerna skulle undra vilken planet jag befann mig på. Jag berättade vad jag hade gjort på dagen, och de lyssnade ivrigt. Vid 23-tiden kom ett god natt sms från Henrik. Jag kommer nästan aldrig ihåg drömmar, men, den natten, vet jag, att jag drömde om Henrik!

 

Jag vaknade nästa dag av ett sms, som fick mitt hjärta att hoppa till, såg på meddelandet, som jag hoppades skulle vara från Henrik. Men, det var från Thomas, som skrev.. god morgon vännen, tänker på dig! Kram, Thomas. Shit också! Förstod han inte vad jag hade skrivit tidigare… ett ytterligare sms kom….

forsättning följer

 

 

Andra dejten

 

Vilken helg! Middag och promenad med lunch på Djurgården med gourmetgänget! Tjejerna, liksom jag som älskar mat och vin, för att avsluta helgen med en biodejt med Henrik. Bättre helg kunde det knappas ha blivit!

 

Det var dagen efter min och Henriks första dejt. Ett uppvaknande av två sms på rad, men det var tyvärr, inte från Henrik, utan från Thomas, som jag vänligt hade avvisat, genom ett sms som inte kunde missuppfattas. Jag brydde mig inte om att svara på sms två. Jag har nog inte nämnt, “mannen som aldrig ger upp”! Han, vill inte se signaler, utan försöker att tjata sig till ett förhållande. Han förstår inte heller, att tjat är ett avtändande beteende. Fick jag ett liknande sms, så skulle jag på fullaste allvar, inte ens tänka tanken över att kontakta honom igen. Lite stolthet, får man väl ändå ha? I dejtingvärlden, så måste man kunna urskilja på ömsesidigt intresse eller inte! Annars, är man verkligen illa ute.

Jag hade sovit kvar hos min gode vän Malla, på Birger Jarlsgatan. Vid tiotiden, så överraskade hon som vanligt till frukost, en god cappuccino, smörgås och en smarrig äggröra! Renate som också var med på middagen, hade åkt hem till sig till Vasastan på natten. Precis när vi hade ätit klart frukosten, så ringde Renate, och tackade för middagen. Vi kom överens om att umgås lite till, och det skulle vi göra genom att ta en långpromenad och äta en sen lunch på Café Rosengården, ute på Djurgården.

Klockan var nu elva, och jag kände mig lite trött. Var det verkligen nödvändigt att gå till The Lab, Birger Jarlsgatan, för att “drinka” igår? Jo, klart det var, vi har alltid trevligt ihop, och det låg ju så nära. Men, det blev helt klart lite för lite sömn. Henrik ringde vid tolvtiden. Han frågande om jag ville ses på en bio på kvällen, och kanske promenera lite på stan innan. Jag ville säga absolut, kom nu! Men, jag kunde ju inte visa mig så lättillgänglig, det brukar aldrig gå hem hos killar! Ett spel, är vad det är. Det är likadant för oss tjejer, vi vill ha lite ovisshet, för att bli intresserade! Så jag sa att jag var upptagen fram till klockan sex, med tjejerna med promenad och lunch på Djurgården. Så klockan sex, fick det bli. Sådär ja, tänkte jag och log. Jag kände mig nöjd, nu när jag fick känna mig uppvaktad, av en som jag hade fattat tycke för!

Vi tjejer hade det jättetrevligt på Djurgården, och klockan var strax före fem innan vi var tillbaka hos Malla. Jag lånade duschen och bytte kläder. Exakt en minut innan sex, tog jag hissen ner till gatan för att vänta in Henrik. Han stod redan och hängde vid sin bil bara fyra meter ifrån porten när jag kom ut!. Jag blev nervös igen, men inte som första dejten, för nu hade vi ju godkänt varandra, och nu skulle det bara bli lättare och lättare för varje gång vi skulle ses. Bio var perfekt för en andra dejt. Vi såg filmen, Before the devil knows you are dead. Filmen hade precis kommit ut och var en thriller/drama. Ärligt talat, så kom jag inte ihåg så mycket av filmen. Under hela filmen höll vi i varandras händer, och jag hade fullt upp med att uppleva “pirret“. Efter bion, gick vi in på Seven Eleven en stund, för att ta en kaffe, och prata lite innan vi skulle skiljas. Henrik berättade att han var nyseparerad, och har två barn på 15 reaktive 17 år, med sitt ex. Det är egentligen ingen hit, att träffa någon som är nyseparerad. Man, vet aldrig vad som kan hända, och var han beredd, att inleda något nytt så pass snart efter en separation från mamman till sina barn?

Vi kom till hans bil, och jag sneglade runt i bilen för att, kolla lite. En bil kan berätta mycket om bilägaren. Men, här var det tomt och rent, förutom en träningsbag som låg i baksätet. Han följde mig till bilen, och gav mig en kram och vi pussades lite, eller rättare sagt fem pussar… ja, jag räknade dem (ler). Vi skulle höras nästa dag, vilket jag såg fram emot… kände att jag var rätt såld på den här killen, trots att jag egentligen inte visste mycket om honom. Jag var barnfri tills på torsdag, så någon dejt till skulle vi nog allt hinna med!

 

Lunch hos mig

 

Vi hade inte setts på ett par dagar, men nu skulle vi ha en lunchdejt hemma hos mig, i mitt inte allt för stora tvårumsradhus. Lax och halstrade rotfrukter fick det bli, det brukade gå hem. Dottern var hos sin pappa i ett par dagar till.

 

Jag satt i bilen på väg hem efter bion med Henrik. Frågade mig själv, om det här kunde vara något bra. Det kändes i alla fall så. Klockan hade hunnit bli sent, så jag bara sorterade ut smutskläderna från bagen, borstade tänderna, för att sedan stupa i säng. Jag skulle jobba konstigt i veckan, jobba måndag och tisdag, ledig på onsdag, för att slutligen jobba torsdag och fredag. Så blir det ibland, för att jag jobbar vissa helger, som spar in timmar i schemat. När väckningssignalen löd på min mobil, kände jag mig trots allt väldigt pigg. Ja, så är det väl, när man känner sig lite förälskad, man får någon extra energi på något sätt. Jag såg samtidigt att jag hade fått ett "god morgon sms" från Henrik. Klockan var sju, och jag hoppade in i duschen och tog på mig min arbetsuniform. Denna arbetsuniform, som jag nu hade tagit på mig, varje arbetspass under två års tid. Ja, man behövde inte lägga ned någon tid på att leta efter några snygga plagg för dagen i alla fall.

 

När jag hade parkerat bilen utanför jobbet, så skickade jag tillbaka ett "god morgon sms" till Henrik. Skrev att jag önskade honom en bra dag på jobbet, och att vi kunde höras senare. Min arbetsdag flöt på ganska fort som vanligt. På måndagar händer det alltid lite extra saker som måste fixas efter helgen, samt lite möten. Plötsligt, var klockan halv fem, och det var dags att bege sig hem. På mobilen hade det kommit tre meddelanden. Ett från exet, ett från mamma och ett från Henrik. Exet meddelade att han var tvungen att jobba näst nästa helg, och, det var ju inte speciellt lyckat, då jag alltid bokade in jobbhelger, när dottern var hos honom! Blev lite sur, men jag ringde upp mamma, och hon lovade att ställa upp som barnvakt. Nu var det bara att hoppas att hon skulle orka. Med sitt dåliga immunförsvar, drog hon lätt på sig förkylningar. Henrik i sitt sms,, önskade en bra dag, men inget om att vi skulle ses.

På kvällen skulle jag iväg på ett föräldramöte på dotterns skola. Som tur var, kom jag hem tidigt. Jag startade igång en tvättmaskin, fixade lite te, och satte på laptoppen. Kollade lite i facebook, som hade blivit en vana, det var rätt kul, för att jag hade hittat en massa vänner och dem mig. Det var från barndomsvänner som man knappt kom ihåg, arbetskamrater till alla nya vänner som man hade fått under åren. Ja, det blev som ett litet tidsfördriv, och man hängde med lite om vad som händer kring sina vänner, trots att man bara satt bakom skärmen på hemmaplan. Klockan var nästan halv tio, när Henrik ringde. Han var ute och gick med hunden, och passade på att ringa mig, för att kolla hur jag hade det. Vi pratade på en stund. Vidare bestämde vi nästa dejt. Vår tredje dejt skulle alltså bli på onsdag om ett par dagar. Han skulle komma ut till mig i Åkersberga, för en lunch på min hemmaplan. Och, jag som hade hoppats på en kvällsdejt med lite middag, innan torsdag, medans jag var barnfri. Men, vem har bråttom?

Det var var redan tisdag, och jag hade inte planerat vad jag och Henrik skulle äta till lunch på onsdag. Alltså, måste, jag förbi Ica efter jobbet, men först hem och slita av mig uniformen. Jag hade laxkotletter i frysen. Perfekt med lite halstrade rotfrukter och en kall cremefraicheröra till. Jag valde det säkra före det osäkra, då jag visste att laxen oftast går hem. Onsdagen kom, och jag städade lite, drog dammvippan på de mest synligaste ställen. Usch, här behövdes egentligen städas ordentligt, men, det fick duga. Eller vad hade jag för val? Tiden var knapp och han skulle nu dyka upp om ett par timmar. Jag tog snabbt en dusch och provade sedan några klädesplagg innan jag var hyfsat nöjd. Fem i tolv, så ringde han. Han hade lite svårt att hitta, vilket inte är konstigt, för ingen hittar till min adress första gången. Numreringen är helt galen, helt blandade nummer mellan lågt och högt och oskyltat. Jag tänkte, att jag måste ringa gatukontoret och påpeka det. Jag guidade i alla fall Henrik till mitt hus. Han var lika fräsch som vanligt, när han kom, i jeans, en snygg tight blå skjorta. Vi gick snabbt på en husesyn i mitt inte allt för stora tvårumsradhus.

Vi kramades lite innan vi satte oss vi bordet. Jag kände att jag stormtrivdes i hans sällskap. Han var kul och charmig. Vi pratade mycket om Åre under lunchen, vi hade båda varit där mycket. Han oftast i jobb och jag som hade åkt upp 1999 för att jobba i bar på Torvis i två månader, för att sedan träffa exet, och så småningom bli en Årebor. När vi hade ätit, så ringde det i min telefon, från något nummer som jag inte kände igen. Jag tänkte först inte svara, men som tur var så gjorde jag det. Det var dottern som ringde från skolan. Hon berättade att fritids var stängt, och att pappa inte svarade i sin telefon, som skulle hämta henne klockan fyra. Jag berättade för Henrik om samtalet, och han sa, att han förstod. Vi tyckte båda två att det var för tidigt att presentera sig för varandras barn, och menade på att han då kunde passa på att åka förbi sitt jobb. Vi fick helt enkelt ses en annan dag. Så vi fick avsluta dejten, säga hej då på parkeringen, med lovorden, vi hörs senare.

Ja, det är verkligen inte så lätt att få ihop barn, ex, jobb och dejt. Trots ivern, är det inte läge att ha bråttom?

 

Dalarna

 

Det var dags för en tjejhelg i Dalarna. Det var vinter, och de som ville, skulle åka skidor. Njutbara dagar i skidbacken och besök på loppis, som avslutades med enormt härliga middagar.

Det är redan torsdag, och snart helg. Idag kommer dottern, Francilia äntligen hem. Hon har varit hos sin pappa i flera dagar och det känns. Men, vad ska man göra? Hon har ju rätt till att tillbringa tid både med sin mamma och pappa. Vi såg nu i alla fall fram emot att få åka till Dalarna i helgen. Renate, har tillsammans med sin man, en stor stuga i Dalarna. Det är vi i "gourmetgänget" som brukar åka upp bara för att umgås och njuta av natur och mat. Nu var det vinter och det skulle åkas skidor. I alla fall gjorde barnen och Renate det. En av traditionerna som vi har i Dalarna, närmare bestämt nära Borlänge, är att gå på loppis. Vi älskar alla att komma hem med något fynd. Mitt största fynd jag har gjort där, är en manick som man släpper ut luft från glasburkar, för att man sedan lätt kan vrida upp locket. Den kostade bara en krona! Fynd anser jag, att det är, när prylen är mer eller mindre gratis, som man använder mer än tio gånger.

Det blev fredag eftermiddag, och det var dags att åka med bilarna upp till Dalarna. Det tar cirka tre timmar, då vi också har handla lite på vägen. Mmm, jag såg speciellt fram emot våra goda middagar! Vi hade planerat att Renate skulle fixa middag på fredag kväll. Det blev en hemmagjord gulasch, som hon hade förberett dagen innan i stan. Gulaschsoppa, med hembakat bröd och lite rött till. Sämre kan man ju ha det :-).

Lördagen kom, och vi begav oss till skidbaken. Renate tog upp barnen i liften och åkte en del. Jag och Malla stod och njöt i solvärmen och hejade på dem när de kom ner för backen. På kvällen så satte sig barnen för att spela spel. Till middag hade Malla och jag fixat fyllda zuccini, med en god fyllning toppad med crème fraîche, chili och korriander, och som tillbehör blev det vitlöksmarinerade auberginer. Självklart blev det ett gott vin till!

Den här helgen var Renates man också i stugan, och jag kände ett sting av avundsjuka, för att jag hade så gärna velat att Henrik var med. Men, vi hade ju inte kommit så långt i vår relation ännu. Det skulle dröja innan Henrik och jag kunde ses. De kvällar jag kunde träffas, så kunde inte han, och när han kunde, så kunde inte jag. Jag jobbade eller så hade jag barnvecka. Precis när jag satt och tänkte på Henrik, och undrade varför han inte hade ringt ännu, så ringde han. Vi pratade en stund, tills tjejerna ropade bestämt, att det var dags för dessert. Vi avslutade samtalet, men innan så bestämde vi att vi åtminstone skulle ses på en lunch på måndag. Annars så skulle vi få vänta i evigheter. Vi skulle luncha i Täby, för att mötas på halva vägen.

Jag bad om ursäkt för det långa telefonsamtalet med Henrik, och slog mig ner vid middagsbordet i det enormt stora köket. Malla, stod för den goda desserten, tre sorters glassar, med riven mörk choklad. En av glassarna var gjord av mango, som var supergod.

Helt plötsligt hade det blivit söndag, och det var dags för lite loppis, innan vi åkte tillbaka mot stan igen. Nästa besök till Dalarna planerade vi till våren igen, då skulle de bygga en jätteveranda, med bubbelbad ute! Det såg vi redan fram emot. Efter en trevlig helg på bortaplan, så vart det lite fix med att tvätta, duscha och planera in en den kommande veckan. Det var tur att jag var ledig på måndag, för då kunde jag ta det lite lugnare, OCH, jag skulle ju luncha med Henrik också! Jag kände att jag var rätt nöjd över att slippa dejtingsidorna nu, och dess jagande efter ett lämpligt pojkvänsmaterial!

 

Störtlurad

 

När något känns bra, så vill man inte se att något, kanske inte stämmer. Det har nog funnits tecken på att saker inte har stått rätt, men jag har inte sett dem, för att jag inte har velat sett dem.

Efter att jag hade kommit hem från Dalarna, så hade jag och Henrik en supertrevlig lunch. Vi sågs i Täby Centrum, inget romantiskt ställe, men det spelade ingen riktig roll vart vi var, bara vi fick träffas. Han berättade lite om sitt jobb, och att han skulle till Köpenhamn över helgen om ett par veckor. Han frågade om jag ville följa med dit. Jag blev jätteglad, och tackade ja. Nu hoppades jag att jag inte skulle ha min jobbhelg då!!!

 

Vi skildes åt. På väg hem, passade jag på att åka till Arninge för att handla ett lysrör, som hade gått i köket där hemma. Precis när jag hade stigit in på Rusta, så fick jag ett sms, fast i samma ögonblick så träffade jag en kollega och vi pratades vid en stund. Vi sa hej då, och jag gick vidare för att leta efter avdelningen som har lysrör.

 

När jag väl kom till bilen, så kom jag på att jag hade fått ett sms. Det var ovanligt av mig att glömma sådant, nu för tiden, då det kanske kunde vara Henrik som hade skickat sms. Men, nu var det inte från honom, utan det var ett mobilnummer som jag inte kände igen, eller hade inlagt på mobilen. Jag öppnade meddelandet och det stod följande. "Vem är du? Och, varför skickar du meddelande till min sambo? Ring upp mig, när du har läst detta! Lena".

 

Jag förstod ingenting!!! Nu ville jag snabbt hem, för att se vem det var som hade skickat detta sms. Hundra tankar for i mitt huvud. Jag blev illa till mods. Har Henrik en sambo? Jag kunde inte vänta tills jag kom hem, utan ringde upp Henrik. Hans svarare gick på, så jag bad honom att ringa upp mig. Jag hade ingen lust att meddela vad det handlade om, på hans svarare. Jag vet att jag tänkte, att allt var för bra för att vara sant. Det här händer bara andra, inte mig, tänkte jag. Plötsligt ringde min telefon....

 

- Hej, det är Henrik

- Hej, sa jag. "Henrik, har du varit helt ärlig mot mig?

- Vad menar du?

 

Jag berättade om mitt sms jag hade fått. Han blev alldeles tyst.

 

- Magda, jag har ingen sambo, men som jag sa till dig, så är jag nyseparerad, och Lena har inte riktigt accepterat det. Strunta i att kontakta henne, ge mig en chans att prata med henne.

 

Jag gick med, på att ge Henrik lite tid att prata med sitt ex. Men, frågan var bara om jag kunde hålla mig från att höra av mig till Lena? Men, då kanske Henrik skulle bli sur? Det bara snurrade i mitt huvud... undrade om han störtlurade mig, och, i så fall, av vilken anledning då? Det var ju inte riktigt så att han hade försökt få mig i säng, och sedan bara dra... ???? Han verkade ju så seriös! Men, när jag tänker efter, så har vi träffats nästan bara på dagtid.

 

I vanliga fall, så brukar jag kolla upp män innan jag dejtar på Ratsit (ett personregister), men, jag hade inte gjort det denna gång, av någon anledning. Men, jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem i alla fall....

 

 

KAOS i huvudet

 

Ett triangeldrama höll på att skapas. Något som jag har sagt till mig själv, att jag aldrig skulle vara med om! Antingen så kunde jag bara vända ryggen till, eller undersöka hur det verkligen låg till. Tack, vare Ratsit, så fick jag ändå lite fakta!

 

Jag kom hem, helt förvirrad efter min och Henriks lunchdejt. Jag vet inte hur många gånger jag läste Henriks ex Lenas sms, som löd: "Vem är du? Och, varför skickar du meddelande till min sambo? Ring upp mig, när du har läst detta!" "Lotta. Hur hade hon fått tag på mitt nummer? Det här var en helt ny situation för mig. Var jag helt plötsligt på väg att bli den där "andra kvinnan"? Hur starka är mina känslor för Henrik, och vad har han för känslor för mig? Är det verkligen slut mellan Henrik och Lena? Dessa frågor och många fler flög, om och om genom mitt huvud.

 

Lena var förmodligen helt förtvivlad över att Henrik hade lämnat henne, efter cirka tjugo år ihop? De hade ju ändå två barn tillsammans, som nu var i sena tonåren. Hon såg kanske att hon skulle åldras ihop med Henrik? När jag kom hem, skulle jag ta reda på om de var mantalsskrivna på samma adress. Enligt honom, så hade han en lägenhet i Sundbyberg, som han hyr i andra hand, tills han skulle ordna ett eget boende. Sambon skulle vara skriven i Bromma.

 

Jag har aldrig uppskattat Ratsit så mycket som nu. För där kan man nämligen kolla upp var en person är mantalsskriven, är född, är gift eller ogift, och om personen driver något företag. Praktiskt, att använda om man dejtar. Jag brukar kolla upp män innan, så att de inte har ljugit sig "blå" för mig. Konstigt nog, så hade jag inte kollat upp Henrik. Nu skulle jag det i alla fall. Han stod som ogift, MEN, mantalsskriven på samma adress som Lena i Bromma. Ok, Lena hade alltså rätt! Han var inte ärlig vare sig mot mig eller henne. Så här i efterhand, så fanns det en hel del tecken, på att han kanske inte var singel. De gånger vi hade träffats, så var det på dagtid, alla gånger utom vår biokväll. Och, när han ringde under kvällstid, så var han lustigt nog, alltid ute med hunden! Mitt lilla pucko! Jag borde ha fattat!

 

När han ringde, så skulle han minsann få höra… eller nej! Jag tänkte inte svara! Han kunde dra, dit pepparn växer! När jag lite senare stod utanför fritids, så ringde han. Jag stirrade på luren, ville så gärna svara, men jag tryckte på avvisa-knappen. Dottern babblade på i bilen hela vägen hem. Hon blev lite irriterad, då jag bara svarade mmmmm, hela tiden. Jag var en anings okoncentrerad. När vi kom hem, så hade jag ingen matlust, utan skakade en proteindrink till mig, och slängde in en piazza i ugnen till dottern. Jag ringde upp en väninna och vädrade ut allt som hade hänt under dagen. Hon tyckte att jag gjorde rätt som tänkte bryta med Henrik.

 

Han ringde igen vid åttatiden. Efter fjärde signalen, så kunde jag inte bli att svara i alla fall!

 

Henrik - Hej, det är Henrik

Jag - Hej

Henrik - Du svarade inte tidigare, när jag ringde

Jag - Nej, borde jag det? Du är ju fortfarande skriven hos Lena. Jag känner mig rätt lurad!

Henrik - Ja, men, du måste ju ge mig en chans att förklara det som har hänt. Jag har nu pratat med Lena, kväll, hon var jätte arg, men det är inte som du tror. Det är verkligen slut mellan Lena och mig. Allt har bara inte blivit klart! Jag har gjort en adressändring.

Jag - Ja, men, om det är som du säger, så tror jag inte att du är redo att ge dig in i något nytt.

Henrik - Men, jag vill fortsätta träffa dig, Magda! Man, kan ju aldrig veta när, den rätta personen dyker upp. Jag vill gå vidare och se, vad du och jag har för något!

Jag - Jag vet inte, men i så fall, så vill jag prata med Lena först! Jag vill veta vad hon har att säga. Jag vill helst inte inleda något med att ditt ex hatar mig! Har du något emot att jag ringer henne.

Henrik - Ok, gör det, men låt henne inte baktala mig. Och, jag vill fortfarande att du följer med till Köpenhamn, så att vi kan lära känna varandra ordentligt.

 

Vi avslutade samtalet, och jag visste inte vad jag skulle tro. Han hade ju trots allt gått med på att jag skulle kontakta Lena. Borde jag bara göra som jag hade tänkt innan jag pratade med honom, att bara dumpa honom, eller skulle jag kontakta Lena? Jag bestämde mig för att sova på saken…

 

 

Beslutet

 

Ibland måste man göra stora beslut, även om besluten resulterar i stora förändringar i livet. Några gånger har andra personer hjälpt mig att ta mina stora beslut. Idag kan jag ställa mig själv mot väggen, för att lättare kunna ta kloka beslut.

 

Jag hade legat och vridit och vänt i sängen, tills klockan var över midnatt. Jag hade funderingar, om vad det var för mening med att inleda en relation med ett kaos? Känslor av obehag kom, känslor som jag kände igen. En av gångerna var under separationen med min dotters pappa. Och en annan gång när jag var sjukskriven. Jag behövde göra beslut som innebar stora förändringar i livet. Ofta, så är det någon annan som har gett mig råd, eller en ställt en fråga.

 

Ett stort beslut jag tog, var när jag och exet var på familjeterapi. Terapeuten, ställde mig mot väggen, och frågade mig, VARFÖR jag höll mig fast i denna relation? Jag blev paff, för att jag kunde inte ge något rakt svar på frågan. Jag mumlade något om … dottern, som bara var fem år. Vi hade bråkat alldeles för mycket, för att jag skulle kunna ta fram, och nämna något om ömmande kärlekskänslor för exat. Hur som, så var det, efter den frågan, jag tog ett stort beslut, att helt enkel släppa taget. Det fick kosta, vad det kosta vill! Det var inte värt att stanna kvar i relationen! Jag hade tur, jag hittade snabbt ett hyresradhus i närområdet.

 

Ett annat tungt beslut jag tog, var när jag mådde dåligt precis efter separationen, av orsaker jag inte vill gå in på nu. Jag gick till läkaren för att förlänga min sjukskrivning efter en månad. Även då, ställdes det en avgörande fråga. Magda, är det verkligen det du vill? Att bli långtidssjukskriven? Är det inte bättre att du tar tag i saker, som du ändå måste ta tag i förr eller senare? Saken var den, att jag arbetade ihop med exet! Vi hade tagit ett beslut föregående år, om att driva en krog, och där var vi nu. Han arbetade i köket, och jag i serveringen.

 

Efter mitt besök hos läkaren, tänkte jag, att jag minsann har en så klok husläkare! Hon är rar, har empati, och kan avgöra vad som är bäst för patienten. Tänk vad mycket färre långtidssjukskrivningar det skulle vara om fler läkare var som hon! Hon har varit en av mina hjältar, ända sedan dess! Hon hade ju så rätt, varför sjukskriva sig längre? Det skulle ju inte blir bättre av att gå hemma och älta i problem, och tycka synd om sig själv. Jag var visserligen ledsen över att ha behövt separera, och ändå vara tvungen att jobba med exat. Men, den största oron, handlade mest om det nya livet som min dotter hade fått! I mitt fall handlade det om att bestämma sig. Helt enkelt, att inte må dåligt, utan istället, finnas till för dottern!

 

Jag tänkte på dessa händelser, när jag tog det stora beslutet angående Henrik, innan jag somnade. Jag skulle helt enkelt "skita" i Henrik. Jag orkade inte ge mig in i något som börjar med strul. Inget dåligt fick komma in i mitt och dotterns liv. Jag hade fullt upp med andra saker, som jag behövde all kraft till! Det måste ju finnas tusen män som är tillgängliga och inte precis har separerat! När jag vaknade dagen därpå, så kom jag ihåg vad jag hade beslutat mig för. Jag skulle gå till jobbet som om ingenting. Ligga lågt ett tag, sen kanske aktivera sig dejtingsidan igen, eller kanske jag skulle börja gå ut lite på mina barnfria helger, och se vad som finns "på marknaden"? Arbetsdagen gick, och jag skulle ljuga om jag sa, att jag inte hade tänkt på Henrik under dagen. Inte blev det lättare, då han hade skickat mig ett sms,"tänker på dig! Ha en bra dag. Ring mig sen. Kram Henrik". Det var tur att det var rörigt på jobbet den dagen, så att jag fick annat att tänka på!

 

 

span style=

 

Jag körde en liten “fuling”. “Få två, betala för en”. Alltså, jag menar, att jag hade kontakt med två dejtingobjekt samtidigt. Någon av dem borde ju passa in på vad jag sökte, tänkte jag…

 

Hösten gick, och jag hade bara hunnit med ett par fikadejter. Trevligt, men inget mer. Jag orkade inte att dejta, för att jag hade precis börjat få ryggproblem. En liten felböjning och splasch i ryggen… eller rättare sagt, känslan av ett “splasch“, som om det sprack ut en vätska från mitten ut mot sidorna, vid svanken. Kroppen bara låste sig. Idag vet jag att det var disken som spökade. Så plötsligt, från inget besvär till obehag. Detta hade hänt mig tidigare i Åre, i tvättstugan när jag skulle hänga tvätt. Som tur var bodde jag i samma port som tvättstugan. Jag fick ta mig hem hängandes över tvättkorgen på hjul, den fick fungera som en slags rullator. Exet fick lämna korgen och fixa klart tvätten.

 

Nog om det. Nu har jag kommit fram till december 2007, och julfirandet närmade sig, denna gång hos min bror och hans fru. Tidigare så har vi varvat jularna hos mig och exet och vår mor. Jag var ledig denna jul, men tyvärr inte över nyår. Nyår, är inte så viktigt för mig egentligen, men detta år var det fest på gång. Det var ett tag sedan jag var på en riktigt partaj. Jag hade hellre velat haft lite skoj, istället för att jobba! Ja, ja, ingen idé att gräma sig, min tid skulle komma tids nog.

 

Ont om tid var det nu, inget roande eller dejtande. Nej, det var dags att köpa galet mycket julklappar. Vi är en stor familj, som innebär två bröder, och tillsammans har vi syskon nio barn tillsammans. Sen är självklart mamma med, de år hon är i Sverige, och ett par respektive. Ett år var till och med min ena brors ex och hennes mamma med, och jag tror vi blev en kring femton personer detta år. Så nästan hela lönen gick åt. Jag vet att jag tänkte , att nästa år är jag smartare och köper julklappar spritt över året! Har det hänt? Nej! I skrivande stund så är det september 2011, och jag har inte köpt en enda klapp för denna jul. Jag måste skärpa mig! Och framför allt, ha en bättre framförhållning, så att jag kan fullfölja mina mål, mer än vad jag har hittills har gjort.

 

Under jul- och nyårshelgen, så hade jag hunnit pratat en del med Henrik, som jag hade fattat lite tycke för. Jag hade varit lite “ful”, för jag hade också under tiden kontakt med en annan man, Thomas. Varför inte, hade jag tänkt, det lär ju inte klaffa med bägge! För att hålla reda på vad jag hade sagt till den ene och den andre, så sa jag samma saker till bägge två. Pratade jag med en av dem i telefon, så mailade jag samma information till den andre. Jag tror faktiskt att även män gör så här. Jag hade i alla fall inte så mycket tid, och jag hade ju inte ens börjat att dejta med någon av dem ännu!

Det var en torsdag i januari, och jag skulle träffa Thomas på ett fik, även denna gång på Söder. Han såg “gubbigare” ut än vad han gjorde på bilderna. Inget ovanligt i och för sig, män åldras snabbare verkar det som. Det finns självklart undantag, och det är undantagen jag vill åt! Det tog inte lång tid, innan jag märkte att Thomas blev intresserad. Själv undrade vad jag skulle säga, för att komma därifrån snabbast möjligt, utan att vara otrevlig. Jag kände inget pirr alls, ja, ni vet, det där speciella pirret, när man vet direkt att man vill fortsätta träffas. Kanske kan känslor växa fram? Jag vet inte, det har aldrig hänt mig tidigare i alla fall…

 

Nu var det bara att hoppas på att Henrik var något!

 

Det är intressant, när man funderar över vad som är okey och inte okey att skriva i en profil. Ät det okey att presentera sig med en naken överkropp? Ska man skriva kram i det första mailet? Hur personlig bör man vara, när man tar kontakt?

Att i första meddelandet fråga om en dejt, när man inte ens vet, vem man har skickat mail till, kan inte vara okey! Det kan vara läge att checka av det först! Det första som slår en, är ju hur många har han frågat om dejt denna dag innan mig? Man känner sig verkligen inte direkt speciell! Sen är det inte så bra med alldeles för korta och nonchalanta svar, som ok, bra, du? Inte heller ett jättelångt manus, med en hel livsberättelse, som avslutas med puss! Tyvärr alltså, sådana här mail blockas gärna. Man kan märka ett mer och mer missbruk av orden puss och kram. Vad betyder det , om man säger det till var och en? Det börjar då att sakna betydelse. Vid tillfällen, då någon har skrivit kram direkt till mig, och profilen tilltalar i övrigt, så svarar jag tillbaka med kram, men det känns inte speciellt naturligt för mig, när jag inte känner honom.

Sen har vi den här profilen som har tänkt till ordentligt, vad gäller sitt alias (eller inte!). Tyvärr så påverkas man nog av hur andra har valt sitt alias. De kan vara så töntiga som Milfhunter (mothers I like to fuck sökaren), Free4You (ledig för dig) etc… Och, sen har vi profilen, som jag stänger efter någon sekund, mannen med en töntig pose! Det kan vara en putande mun, alltså en ”pussmun”, eller försöka se sexig ut med ögonen, eller med bar överkropp ställa sig i en pose, så att armmusklerna blir större än vad de är!!… helt enkelt urtöntigt och IQ-befriat!

 

Värst av allt, är för mig just, den nakna överkroppen. Det gäller profilbild som i fotoalbum. Hur tänker man då? Den ena varianten är han, som går till jobbet, med tonfiskburk i den ena handen och proteindrinken i den andra! Han vandrar mellan jobb och gym, sex till sju dagar i veckan, och har inga andra intressen i över huvud taget, jo, han kan också ha en rottis. Eller så är det medelåldersmannen, som inte inser längre att han kanske bör dölja sin stora mage, eller sin alltför otränade kropp! Sen har vi rökaren, som visar sig ha en cigarett i handen eller i mungipan på profilbilden. Det kan vara äckligt, kan man tycka, men å andra sidan, så visar han att han är rökare, och har ingen avsikt att sluta med det. Och, då kan man snabbt gör ett val. OJ, jag höll på att glömma, han med en stor ÖL i näven… ja, det är ju så manligt att man faller direkt! Eller?

 

Sen har vi personen som alltid är inloggad, och det hela dagarna. Det spelar ingen roll, vilken tid man loggar in, han är alltid inne på sidan. Vem vill ha någon som pratar med alla hela dagarna? Den här personen, kan jag tycka har blivit ”nätskadad”. Och, då menar jag att personen är ideligen inloggad, trots att han kan ha hittat någon/några partners som kan passa, men han letar efter något bättre hela tiden. Jag kommer att gå in lite närmare på det här med ”att vara nätskadad” en annan dag.

Något man bör akta sig för, är också att skriva för många förkortningar, så att den andra personen slipper sitta som ett frågetecken, och är tvungen att googla för att veta vad personen har skrivit. Förkortningar kan ha dubbla betydelser! T ex PoK, som är en förkortning av ”puss och kram”, och även betyder ”prutat och klart”. Förkortningen BS, som betyder ”bullshit” och ”bisexuell” Och så har vi AB, som kanske inte har dubbel betydelse, men värt att ta upp, som betyder, ”allra bäst”. Det finns hur många förkortningar som helst! Ett mail kan alltså avslutas följande… Ha de bra, prutat och klart!

 

Så tänk, på att inte vara allt för personlig, och spara den nakna kroppen till en eventuell relation. För att få en så bra träff som möjligt, tänk till ordentligt i profilskapandet! Har man fler av ovannämnda, så är risken stor att profilen hamnar i den omtalade blockringslistan.

 

Tips! Om någon inte svarar på ditt mail, så är personen inte intresserad. Det är ingen idé att försöka tjata till sig en kontakt. Du blir helt ointressant då! Och, skäll inte på någon, utan blockera istället. Tjat och skäll funkar inte i verkliga livet och inte heller på dejtingsidor!

Älskarinna

Den gifta mannen som tror att han är “guds gåvan till kvinnan” har tydligen hamnat på dejtingsidor för singlar! Det är helt galet att han fritt kan söka efter “den andra kvinnan”, medans frugan är ovetande i hemmet!

En del män är tydligen på helt fel sidor. Det är nämligen så att det finns sidor för gifta och sambos. Där de kan söka något trevligt på sidan om. Jag har då ingen förståelse för den livsstilen, men det är deras val. Men, varför? Om man nu vill strula runt och inte är nöjd med sin partner, varför kan man inte då vara singel? Jag har tidigare nämnt några “män”, som jag inte är speciellt road av, men, nedan här har vi alltså en till. Inte blir jag direkt road av erbjudanden från män, om att bli deras älskarinna! I min presentation är jag ju tydlig med att jag söker en seriös relation. Det framgår tydligt att jag inte vill vara den där “andra kvinnan”. Så min slutsats är att en sådan man förmodligen helt är avsaknad all empati. Förs tar han inte hänsyn till sin fru, och sedan är han ju faktiskt respektlös mot mig, som ens kontaktar mig.

”Jag är en man på 53 år 185 cm lång och väger 90 kg, jag har blåa ögon och kort hår och är väl hyffsat vältränad. Jag både bor o jobbar i Danderyd. Jag är gift och söker alltså en älskarinna som jag vill göra det skönt för på alla sätt o vis, hör av dig, du kommer inte att ångra dig !! ”

Jo, jo, eller hur, att jag blir intresserad av mannen som tror att han är ”guds gåva till kvinnan”. Fast han kanske är ”guds gåvan till kvinnan”? för en DEL i alla fall? Det finns ju faktiskt kvinnor som är riktiga ”golddiggers”! En del väljer att vara älskarinna. Kanske gör hon det för att kunna bli lite bortskämd, eller så tror hon att hon inte är värd en egen parter? Många blir nog lurade in i att bli älskarinna. Hon tror förmodligen att mannen är singel, men, senare visar det sig att han är gift, när hon redan blivit fast. Men, varför vill en man ha en älskarinna? Har han för mycket tid över, eller är han en sexmissbrukare, eller söker han bara bekräftelse?

Nu är han inte den första som erbjuder mig att bli älskarinna… det finns tydligen många män som har det ”tråkigt”. Jag kanske skulle tagit honom med den stora lyxbåten, svinrik och som dessutom såg rätt hyfsad ut. För vem vill inte kunna köpa snygga märkesväskor, en massa skor och dyra plagg, ofta kunna åka på härliga semestrar, gå på lyxiga krogar etc, utan att spara i en evighet? Ibland önskar jag faktiskt, att jag kunde ha lite ”golddigger” i mig. Livet hade kanske varit lite roligare då, och framför allt, så mycket enklare!

Men, det finns tydligen statistik som säger att kvinnor föredrar rika män! Sannolikheten att kärleken till mannen betvingar kärleken till pengar, makt och status är så ofantligt liten. Även i framtiden kommer statistiken att påvisa att gifta män är rikare än ogifta och att mycket rika män är gifta med otroligt vackra kvinnor.

Zendry Svärdkrona/www.aftonbladet.se

OK, nu var det inte så att han erbjöd sig giftermål… nä, knappast ens slösa pengar på mig, utan bara göra det ”lite trevligt” för mig. Jag, undrar lite i alla fall varför han går på en vanlig dejtingsida, där majoriteten söker en partner (som de kan visa upp)? Det kanske är så att det är mer spännande, att söka sig till en mer seriös kvinna, än någon som frivilligt ställer upp på att vara älskarinna direkt. Ja, så är det nog, det är nog mer utmanande, eller så har han ingen koll på att det finns sidor, ämnade för honom.

 

Allvarligt talat…

 

Jag fick ett meddelande idag, som jag i normala fall brukar ignorera. Men, djävulen flög väl i mig...

 

Jag har inte varit inne på dejtingsidan på några dagar. Loggade in för en stund sedan, och ser att jag har ett par meddelanden. Två var bla bla bla…. Ett lödföljande: Hallå där, vad fin du är :)! Kul om du hade lust att höra av dig!

 

Det lät ju trevligt, och klickar på hans profil. Men, vad är det första jag ser? Jo, hans ålder, typ tio år för ung! Trettiofem år och dessutom stod hans status, som GIFT!???!!

 

Nu brukar jag inte svara på sådana här meddelanden, det är ju inte ens värt att lägga ner energi på IQ-befriade män, som inte har bättre vett än så. Men, djävulen flög väl i mig. Och, jag kanske har en icke stabil dag, idag? Jag kände bara, att jag var tvungen att kontra!

 

Jag svarade: 35 och gift? Läser du inte profiltexterna, eller är du bara respektlös? Gå in på knulla punkt nu… eller något! Mitt svar är NEJ!

 

Du får ursäkta, mitt språkval, men det var nog det enda ordval han förstod. Trots att han förmodligen var totalt IQ-befriad, så svarade han: ok, sorry! Haha.. det var ju för väl! Jag blev på lite bättre humör, när jag fick bekräftat, att han hade läst och, att han i alla fall bad om ursäkt. Det var det minsta man kunde begära, efter att ha retat upp mig!

 

Jag vet att det finns tjejer som är vulgära, och till och med skickar bilder på sina mest intima delar! Men, då har de nog heller inte en seriös presentation. Jag kan tycka att det är så j-a respektlöst! Tror den här killen att jag går och är kroniskt sexuellt frustrerad? Eller vad?

 

Jag är ingen moraltant. Men, jag kräver någon form av respekt ändå! Det finns ju anpassade sidor för alla!

 

 

 

span style=

Nu kändes det så där rätt igen. Han hade det mesta, jag sökte efter. Han verkade inte alls stämma in på de “ointressanta” profilerna jag tidigare har skrivit om. Här skulle det allt dejtas. Och dejten skulle ske på en mysig krog på söder. Perfekt, ända tills…

Dagen kom då jag blev kontaktad av Peter, 46 på dejtingsidan Happypancake. Han hade i alla fall en profilbild, och ytterligare bilder, som bestod av halvbilder, helbilder och ett par där han framhävde sitt intresse för krossmotorcyklar, som visade sig vara hans helghobby. Så många bilder är ganska sälsynt. För mig visar det att han vill visa vem han är direkt, och att han själv ställer samma krav på kvinnan. Han arbetade som säljchef på ett av våra större försäkringsbolag. Här kändes det som om det var ordning och reda. Vi chattade i ett par dagar, för att gå vidare in på att prata på telefon. Han som jag ville inte tjatta i all evighet, utan ses ganska snart. Båda hade vi erfarenhet, av att ha lagt ner tid på någon person, som sedan visade sig inte alls vara intressant. Han frågade om vi inte skulle äta middag på någon mysig restaurang, vilket jag tackade ja, till. Han skulle välja ut något mysigt ställe.

 

Restaurangen han hade valt ut, var den franska restaurangen Creperie Fyra Knop, som ligger på Svartensgatan på söder. Ett trevligt ställe med goda frasiga Gillettes med smarriga fyllningar. Absolut ingen smalmat men gott. Till dessa gillettes beställer man lämpligast en god fransk cider till, men, vi var sugna på något rött gott vin och bad om vinlistan. Han, vi kallar han för Peter, var till och med, medlem i en vinklubb. Jag blev glad över att han var intresserad av viner som jag. Fast jag är urkass på att komma ihåg viner, utan kör oftast på någon druva jag känner igen, vilket fungerar alldeles utmärkt. Han valde ut två viner, och ville att jag skulle göra slutvalet. Jag kände mig lite pressad, tills jag såg att jag kände igen druvorna på bägge. Ett var av Shiraz och det andra av Syrah. Puh, båda bra och fylliga viner, som skulle passa bra till maten. Jag valde slutligen Shirazvinet.

Vi åt och hade det ganska trevligt. När vi var nöjda, kände vi för att gå vidare till något trevligt ställe för att ta en drink. Peter bad nu om notan, och det var nu som avgörandet skulle göras, alltså, fler träffar eller inte! Nu var det så, att det inte hade klickat till fullo, inte från min sida i alla fall, men jag var beredd på att ge det en chans. Han stämde in på ganska mycket på vad jag sökte. Hans signaler var ganska svåravlästa, eller kanske inte. Notan gick på ca 750 kr. Nu erbjuder han sig att vara lite “generös“ och säger “jag kan betala 400 kronor, så behöver du bara lägga 350 kronor”. Nu blev det riktigt pinsamt, och jag bestämde mig i samma sekund, att det var sista dejten med honom. Han var 46 år, och borde veta bättre! Mannen betalar middagen första dejten! För syns skull, det handlar inte om vems plånbok det kommer ifrån, utan, att så är det bara! Det tycker jag i alla fall! Jag brukar alltid smita iväg och överraska med drinkar efter middagen, för att mannen inte ska känna att det är han som står för kostnaderna hela kvällen. Fast ofta vill mannen betala. Nu gick notan på 750 och han ville betala 400 kronor. Tyckte han att han var generös då? Skulle servitören inte få någon dricks? Nu, visste jag inte längre om han var snål, eller kanske bara ovan. Eller, så tyckte han att det var år 2008 och då var det jämställdhet som gällde.

Vi gick i alla fall vidare till en bar i närheten, och han köpte två drinkar, kanske kände han sig manad att gå till baren, för att jag började att rota efter läppglanset, och förmedlade nog rätt tydligt att jag inte var på väg till baren för att beställa drinkar. Efter drinken, tackade jag för en trevlig kväll. På väg till tunnelbanan, kände jag mig alldeles matt. Det är så jobbigt, då man har höga förväntningar inför en dejt, och så sabbade han det med att inte vara den gentlemannen jag trodde att han var. Nu får ni inte tro att jag är snål på något vis, utan jag är den som fixar den goda middagen på hemmaplan, och det är inte de billigaste råvarorna eller vinerna jag serverar då. Jag äskar att få bjuda på en god middag med levande ljus. Jag blev som sagt lite matt, men alldeles för rastlös för att åka hem, och när jag ändå var så nära Gamla stan, så promenerade jag till ett par vänner som jobbade på Engelen. Jag tog ett glas där, och begav mig sedan hem……

Japp, då var det bara att samla krafter på nytt, och ge sig på dejtingsidan igen!

Ha en toppenmåndag!

Magda
Serios Nätdejting

Nu var det dags att rycka upp sig. Ta tag i träningen, och börja gå ut på krog. Det hade ju blivit sommar och allt. Jag ville ha kul med tjejerna, i stället för att ha separationen hängande över mig! En glad Magda, innebär ju även en glad mamma. Ny dejtingsida blev det. Men, vad sökte jag för man, som jag skulle bli kär i?

Jag tar vid där jag slutade i torsdags, då jag precis hade börjat att nätdejta. Men, nu hade halva år 2007 redan gått förbi, och det hade blivit sommar. Tiden hade gått så fort, och jag hade varit singel i ett helt år nu. Och, det var nu hög tid till, att ta tag i det här med träningen. Ja, det är väl ingen hemlighet att det är tufft att börja träna efter ett längre uppehåll! Tog mig en dag till Friskis & Svettis och köpte stolt ett årskort, och bokade in mig på ett medelpass. Usch, jag svor över de stora speglarna som fanns över hela långväggen. Jag ville inte se mig själv, magen putade ut, och jag flåsade tungt. Attraktiv, kände jag mig inte! Klumpig kämpade jag mig igenom hela passet, med regelbundna smitningar till vattenflaskan. Tänkte för mig själv, varför dricker inte de andra? Jag själv höll ju på att dö av törst. Jag blev lite arg på mig själv, för att jag hade väntat så länge, och borde verkligen ha tagit det lite lugnare det första passet, för herre gud, vilken träningsverk jag hade nästa dag.

 

Efter ett par veckor, kändes det mycket lättare, ”jag var en yngling igen”! Vilken härlig känsla, och kontrast till den jobbiga separationen. Tyvärr, varade den känslan endast i ett par månader, innan helvetet startade igen. Jag tänker inte gå närmare in på det nu, av respekt för alla inblandade. Men, jag kan nämna att en ”kaninkokarkvinna” var med i bilden. Ja, ni som har sett filmen Farlig förbindelse, vet vad jag pratar om! Efter en lång tid med bråk och pinande tystnad med exet, så hade vi i alla fall, för dotterns skull, börja prata lite kring henne. Men nu var jag på ”g” igen, och tänkte inte lägga ned någon energi på sorg och elände längre, utan bara tänka på mig och dottern. Japp, jag hade, som man brukar kallar det, ”hittat mig själv” igen. Och, dottern hade kommit in i det här med varannan vecka livet, och allt flöt på. Nu hade jag sådan tur, eftersom två vänner också hade blivit singlar, och det var alltid någon av dem eller bägge som ville hänga med ut på lokal. Sommaren var snabbt förbi, men vilken sommar, jag hade jätteskoj. När hösten väl kom, så var det inte lika lockande att springa ute på krogen. Så, det dröjde inte så länge, innan nätdejtingen var igång.

Den här gången hade jag hittat en sida som heter Happypancake, på denna sida kan man skicka meddelanden till varandra, utan att betala någon medlemsavgift. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är bättre på en sida, för att man betalar eller ej. Enligt några andra, så är det mer seriöst med sidor som tar betalt, men jag vet inte. Det finns nog skrot på bägge, kanske bara av olika sort. Nu upptäckte jag också något komplicerat, då jag bara var tillgänglig för dejtning under mina barnfria ojämna veckor. Jag ville helst hitta någon, som hade eget/egna barn, som jag, så att han förstod det här med föräldraskap. Men, det var ju inte direkt lätt, och jag kände mig motarbetad. Nästan alla pappor var ju barnfria under jämna veckor, precis som mitt ex… ! Hur kom det sig? Ja, det är mycket som ska stämma in, för att det ska funka.

Under tiden man nätdejtar, så lär man sig saker på vägen. I början har man nog ganska orimliga krav, och lever lite i en fantasivärld. Man tror att man skall få in en fullträff, på det man vill ha till 100 procent. Mannen som jag ville hitta, skulle ha en stor självinsikt, han skulle fatta att, när han blir tunnhårig, så finns bara en utväg, helt enkelt att raka bort skiten, han kan urskilja om hans jeans sitter snyggt eller inte, han sätter endast på sig den slitna pikétröjan om han städar hemma, slappar eller ska jobba i trädgården. Han mår bra av att köpa något juste plagg ibland, för att han vet att just det plagget skulle sitta på honom, som en smäck! Sist men inte minst, så har jag noja på skor… jag hatar typ slitna fula seglarskor! Han måste ha koll på skor! Jag vill inte behöva, eller ens tänka på att vilja göra om mannen jag träffar, utan han ska bara för mig, vara njutbar…Ska det vara så svårt? En sak till är ju viktigt, han får inte vara galet intelligentare än mig, och inte heller mindre begåvad än mig. Ja, ja, jag kanske är fåfäng? Jag söker ju ingen Ken-docka, utan bara en man som jag kan bli kär i igen.

 

Är det män eller kvinnor som först tar kontakt? Är det så att vi kvinnor är initiativlösa, och låter mannen ta den första kontakten? Och, är det någon mening med att kämpa med att ha en bra presentation med bilder som säger något om en? Eftersom jag är kvinna, så skriver jag från mitt perspektiv. Ni män får gärna reflektera och kommentera.

 

Jag upplever att vi kvinnor oftast kontaktas av männen först, än att kvinnor tar första kontakten. Det verkar oftast räcka med att vara kvinna och ha upprättat en profil. Innan jag blev klar med min sida, så rasslade det in massvis av meddelanden och flirtar, trots att jag inte ens hade hunnit med att lägga upp en bild!!! Jag skulle lika gärna kunna ha en plastpåse över huvudet på min bild, och ändå så blev jag kontaktad av män. Ibland behövs inte ens en presentation, män mejlar och uppvaktar som bara den i vilket fall. Nu menar jag verkligen inte alla män!!! Det finns de som läser och studerar en presentation först!

 

Många kvinnor blir säkert förtjusta, av att bli bekräftade? Men, nej! Jag blir bara irriterad, för att jag vill ha en man som vet vem jag är, hur jag tänker och vad jag har för värderingar. Så min åsikt är, om en man inte har högre krav än så, är han nog inte är intresserad av något långvarigt förhållande, och då är han för mig helt ointressant! Jag har krav, och vill att han har det också! Kraven är ju inte orimliga.

Det är nog så att män får kämpa lite mer, för att kvinnan förväntar sig att mannen gör det i stället. En kvinna, har fullt upp ändå, av alla meddelanden som kommer in, och behöver inte söka på samma sätt. Jag tror inte att vi kvinnor är initiativlösa, utan killarna sköter det så bra J , så vi behöver inte ligga i. Men, det händer att jag kikar runt, hittar något som verkar intressant och kollar in hans profil. Om jag efter att kikat fortfarande är nyfiken, överlämnar jag ändå oftast initiativtagandet till honom. Ofta, hör han av sig, när man har kikat in. Om inte, sticker en liten tagg i en. Så en fanfar för alla tålmodiga män, som ofta upplever "nobben"!

Hur gör vi, när vi inte vill gå vidare, efter att ha fått ett meddelande? Ja, det får vi ta en annan dag.

Några baksidor...

Självklart finns det positiva sidor med nätdejting, men tyvärr finns det även en hel del baksidor. Det jag tar upp i detta avsnitt är några om de oönskade kontakterna. Alltså, meddelanden från den snälle och artige (som faktiskt är svårast), den äckliga mannen, den osynliga mannen och sist den lilla ynglingen.

Den snälle mannen

 

(påhittat namn)

Hej på dig tjejen. Du verkar trevlig. Pelle heter jag, bor i Uppland vid kusten, närmare bestämt utanför Hallstavik. Kram Pelle. Hur tacklar man ett trevligt meddelande, utan att medverka till att sänka hans självförtroende. Man bör ju i alla fall svara, även om man inte har lust. Jag har ju inte bett honom att visa intresse, men, det känns ändå som om det är min skyldighet att avvisa på ett trevligt sätt!

Men, jag blir ändå lite irriterad, eftersom jag behöver agera ”psykolog” och medmänniska, trots att jag har; skrivit i min presentation, att jag inte är flyttbar, och att jag inte vill ha något distansförhållande. Han är för mig inte ett dugg intressant, för han är inte typer jag faller för, och inte heller vill jag bli någon Hallstavikbo. Han stämmer helt enkelt inte in på vad jag söker.

Jag kör en vit lögn och skriver tillbaka: Hej Pelle! Tack för ditt meddelande. Men, jag har kontakt med någon annan här på sidan, så jag är ledsen, och tackar nej till vidare kontakt. Med vänlig hälsning Magda. Då svarar han, ok, tack. Lycka till! Pelle. Jag får dåligt samvete, men undrar, varför då? Jag kan ju inte bli ”ihop” bara för att han kanske vill. Ja, ja… Det här är en av baksidorna med nätdejting.

Den ”äckliga mannen”

En annan baksida är den ”äckliga” mannen. Han har varit inne och läst min pres, där jag är väldigt tydlig med vad jag söker, ändå skriver han ”Hej Sexy, ska vi knulla?” Då ”brinner” jag, för det finns sidor, där man helt enkelt bara är ute efter sex! Fruktansvärt respektlös känner jag att han är mot mig! Jag gick självklart inte in på hans sida, den uppmärksamheten skulle han inte få i alla fall! Men, han blockades omedelbart, ”mannen från helvetet”! (dessa män har aldrig någon bild)

 

Den osynliga mannen

En tredje baksida, är mannen som aldrig kommer att visa sig, vare sig på bild eller IRL (i riktiga livet). Han är ofta väldig social och rolig i sina meddelanden och även på telefon. Han säger att han vill träffas, men varje gång vi är på väg att dejta, behöver han plötsligt jobba över (kör eget). När han ringer, har han hundra ursäkter, men lyckas charma mig, för att han säger vad jag vill höra. Nå, ja, det slutar alltid med att jag blockar denna typ, för att han bara slösar min tid. (idag känner jag igen typen snabbare)

 

Ynglingen

En fjärde baksida är t ex en, yngling på 27 år…du är väldigt fin, intresserad av vidare kontakt ? jag vet att jag är lite ung men chansar iaf och frågar ; ). Och, likaså, yngling 24 år…Heej! :D Känner du kanske igen mig?? :) Vacker J . Dessa två, behöver jag inte ens svara på, för att de vet att jag åldersmässigt kan vara deras mamma och att jag enligt min text inte söker någon toyboy! (så många unga vill "gosa" med mognare kvinnor)

 

Jag hade separerat, fixat facebook och en dejtingsida på SprayDate. Men, var jag redo? Och, hur gör man? Och, hur vet man vad den andra personen bakom en annan skärm tänker? Har den andra, mannen i mitt fall, gjort en ärlig, eller falskt marknadsföring?

Jag backar lite i tiden... det är år 2006...och jag har precis separerat. Ok, jag börjde inte omgående att nätdejta, nej, jag var ju tvungen att landa först. Förlåt män/killar, jag har fått för mig att vi kvinnor behöver mer tid på oss vid en separation... i a f tog mitt ex första bästa, medans jag behövde nästan ett helt år, innan jag var redo (trodde jag var redo).

 

Jag har precis börjat taffla med facebook. En vän hade visat mig lite hur man la upp en sida. En dag dök en reklambanner förbi med texten..SprayDate!!! Jag hade ju hört talas om dejtingsidor, men när jag var singel, så fanns det inga vad jag vet. Jag klickade på bannern, och så var det igång...

 

Jag blev chockad, över all uppmärksamhet...det bara rasslade in, och jag kände... jesus... jag är poppis. Ja, ja, idag vet jag, att så fort det kom in en ny profil, så blir det full rulle! Men, det var nog tur att det blev många besökare, för det är på sin höjd fem procent, som är för varje profil potentiella dejtingobjekt. Allt ska stämma, livssyn, ålder och attraktion, osv...

 

Efter att ha tjattat lite med olika män (seriösa och oseriösa), så dök HAN upp på min sida. Han var ganska på, talför och såg bra ut... och, vi gick snabbt över till telefon. Vi pratade och vi pratade.... förväntningarna blev höga, från bägge håll... vi var liksom redan "ihop" genom telefon... ja, ja, haha,så det kan bli. Dan kom då vi skulle dejta.. vi fann varandra, men det sa inte riktigt "KLICK".... vi träffades några gånger, innan jag insåg att vi inte var ämnade för varandra. Och, jag var inte redo ännu, trots att det hade gått nästan ett helt år.

 

Det gick några veckor, innan jag var på´t igen... men tyckte inte riktigt att det hände något trevligt. Nu är SprayDate en gratissida, och jag tänkte, att det kanske är bättre om man betalar, så jag öppnade en profil på E-kontakt, provade någon månad, och hade två misslyckade dejter. Ja, inte är det lätt, när män (i mitt fall), lägger ut gamla bilder och saltar på lite om deras personligheter (falsk marknadsföring försikommer även hos kvinnor, har jag försått). Jag tycker inte att det var någon större skillnad på en gratis- eller betalsida. Det var samma på bägge sidorna... det var lite aktion i början. Något jag upptäckte var, att det var flera personer som var med på bägge dejtingsidorna.

Välkommen till min blogg, om allt mellan himmel och jord. Det här är ingen "blondinblogg" i den bemärkelsen, att jag skriver om vilka jag är intima med och så. Däremot så skriver jag väldigt mycket om vad som händer i kring mitt liv. Så, det är väl bäst att jag berättar lite om mig själv!

 

Jag började att blogga för första gången under hösten 2011, fast på en annan bloggsight. Då var jag väldigt nischad, och skrev i huvudsak om dejting, relationer och om singelliv. Det kommer jag att fortsätta att skriva en del om, då det berör många och är intressanta ämnen. Men, jag vill ha friheten att skriva om vad jag känner, just för dagen. Det blir ju ofta roligare läsning då. Just nu varvar jag emellan, krogbesök, träning, kost och relationer till andra människor.

 

Jag är fyllda 50.... men, stopp! Självklart känner jag mig inte som 50 år, precis som alla andra som har hamnat där. Nyss var jag 30 år... men, åren bara drog iväg. Vad är det man säger? Det nya 50, är 40 och det nya 40 är 30. När ordet cougar kom, tyckte jag att det passar ju vårt nya och moderna samhälla väldigt bra.

 

Min kropp har fött tre barn. Dem tänker jag utelämna i stort sett, så gott det går. Jag har tidigare arbetat med allt mellan himmel och jord, som t ex dagisfröken, fritidsfröken, stått i Pressbyrå, Marlbouroflicka, diskjockey, projektassistent, fixat med festförberedelser, originalare, rekryterare, serivitris/bartender, provat att vara med i en reklamfilm, krögare, kriminalvårdare,  och en massa, massa annatld. Jag har även hunnit med att plugga, det svenska språket på mittuniversitetet. Personligen har jag svårt för att sitta stilla en hel dag. Har jag tråkigt, tränar jag, eller gör en god middag, som tillfredsställer både mina smaklökar och ögon. Men, det jag brinner för mest, är att påverka mig själv och andra till ett bättre tänk. Att vara snäll, omtänksam och framför allt ta hand om sig själv. Vad har man annars till övers, att ge till andra? Sen, gillar jag självklart att skriva, skriva och skriva!

 

Bara för att jag skrev om cougar, så innebär det inte att jag personligen vill ha en yngre man, men, en del vill det, och jag tycker att den friheten ska få bestå. Själv tycker jag att en man på några år färre än mig, med ett yngre inre och yttre är perfekt, så att han inte har hunnit att "gubba till sig". För det ska gudarna veta att vissa har "gubbat" till sig alldeles för tidigt och kvinnor som har "kärringa" till sig med, för den delen! Nu är mitt liv så pass späckat med saker, och jag fokuserar inte speciellt på att få in en man i mitt liv. Jag trivs med mitt singelliv, men dyker det upp en man, jag faller pladask för, så kommer jag förmodligen att vara mycket nöjd över det!

 

Du kommer att lära känna mig lite närmare, när du har läst ett tag. Det är ganska svårt att inte bli personlig i en blogg, även om man inte alltid har tänkt att vara det. Det gör skrivandet också lite roligare, och jag skriver ju både för min egen skull, och för att andra ska få ta del av det jag skriver, och förhoppningsvis gilla det man läser.

 

Välkommen åter!

 

Magda